Det här med de outnyttjade byggrätterna

Det finns några påståenden som man får höra så ofta i stadsbyggnadsdebatten i Stockholm att man glömmer varifrån de kommer. Det påstås exempelvis väldigt  ofta att “byggherrarna” (för övrigt ett fantastiskt ord, som låter som hämtat ur Kåldolmar & Kalsipper) sitter på byggrätter till 47 000 bostäder som de inte använder. Skälen brukar oftast anges vara för att de möjligheter de har att bygga inte är på tillräckligt attraktiva platser, och att de därmed låter bli.

Innan jag grottar ner mig i varifrån siffran 47 000 kommer, kan vi inte stanna här och fundera på grundbulten i detta påstående? Även om det nu är så, att det finns “byggrätter” till 47 000 bostäder som står oanvända för att byggherrarna inte vill bygga där – är det något dåligt? I Stockholm har vi en extrem bostadsbrist. Det är säljarnas marknad. Den konspiratoriskt lagde tänker då att oligopolet på marknaden håller nere produktionen för att hålla priserna uppe. Men vilka bostäder skulle det då vara som inte blir byggda? Enligt naturkramarna skulle det vara bostäder som ligger i “mindre attraktiva områden”.

Redan här måste man reagera över cynismen. Man menar alltså att kommersiella företag borde bygga hus i lägen som de vet är dåliga, snarare än de som är bra? Och att de människor som har svårt att få tag i en bostad då skulle tvingas bo i dessa sämre lägen, snarare än de som ligger nära staden?

Varifrån kommer siffran?

Men om vi glömmer det för ett ögonblick, och istället försöker ta reda på varifrån siffran 47 000 kommer så kan vi försöka komma närmare sanningen. 2013 tog Länsstyrelsen i Stockholm fram en rapport med det sexiga namnet “Kommunernas planeringsmässiga förutsättningar att bygga bostäder” på uppdrag av regeringen. Denna rapport skulle sammanställa läget hos de 26 kommunerna i länet – hur många bostäder kan de bygga under de närmaste tiden för att möta behoven i länet fram till 2030? Behovet förresten, det uppskattas till mellan 179 000 och 319 000 mellan åren 2013 och 2030. Det betyder enligt länsstyrelsen själva att vi har ett regionalt behov av 16 000 nya lägenheter om året under dessa 16 år.

Eftersom jag är en björn med mycket liten hjärna tycker jag att det är ganska jobbigt att läsa 82-sidiga rapporter från det offentliga Sverige. Men jag har försökt, för jag vill förstå varifrån siffran 47 000 kommer, och vad det skulle innebära. I den här rapporten står bland annat “Det har visat sig finnas över 47 000 bostäder i lagakraftvunna detaljplaner, vilket tyder på en aktiv planläggning i kommunerna.”

Härifrån kommer alltså siffran. Men om vi läser lite till, så hittar vi snart att av dessa 47 000 lägenheter är det väldigt få som verkligen inte redan är på gång. 47 000 innefattar nämligen alla planer – sådana som redan är under uppförande liksom såna som befinner sig i överklagandehelvetet, och sådana som vunnit laga kraft men inte blivit färdigställda än.

gnesta
“Bygg i Gnesta” – 64 minuter från Stockholm C med pendeltåget?

Vad är en planerad bostad?

Det visar sig nämligen att det visserligen fanns 47 000 lägenheter under planskede i kommunerna vid rapportens författande, men det är långt ifrån alla dessa där verkligen är klart för att sätta spaden i jorden. Väldigt många planer är överklagade, många är planer som sträcker sig långt fram i tiden och byggs i etapper. Länsstyrelsen uppskattar att endast 8 000 av dessa ingår i vad som kan kallas “outnyttjade byggrätter”, det vill säga platser där det borde gå att sätta igång med bygget, men anvisad byggherre inte har satt igång än. Minns nu att 8 000 bostäder är alltså sex månaders behov, så även om alla dessa byggen sattes igång idag skulle det inte lösa någon kris.

Jag vill titta lite närmare på Stockholms stad, eftersom det är här jag bor. I september 2013 rapporterade kommunen till Länsstyrelsen att det fanns 6 600 bostäder i aktivt planskede. Det fanns 3 505 bostäder i överklagade detaljplaner och 10 000 bostäder där byggen inte påbörjats ännu. Men endast “ca 1000″ av dem är sådana där kommunen uppskattat att “byggrätten kan anses vara outnyttjad”.

Nu är vi nere från siffran 47 000 till cirka 1 000, i Stockholms stad. Och vad kan det då bero på att byggherrar väljer att inte utnyttja dessa byggrätter? I en SVT-artikel från 2013 säger vd för HSB i Stockholm att “[..] har du inte tillgång till bussförbindelser, tunnelbana eller pendeltåg så blir det mycket svårare att sälja bostadsrätterna. Då blir man lite försiktig som byggare, för risken finns ju ändå att man står med tomma lägenheter sen.”

Vad förväntar vi oss?

Ja, varför skulle HSB bygga på platser där de själva uppskattar att det blir svårt att sälja bostäderna (vi pratar om bostadsrätter här)? Men ännu viktigare – varför skulle vi förvänta oss att människor skulle vilja bo där byggherrarna inte tror att det går att sälja lägenheter? Och om vi istället skulle vilja att almännyttan i staden bygger lägenheterna på dessa byggrätter – varför ska hyresgäster tvingas bo på platser som uppenbarligen är mindre attraktiva?

blogg_47k

Någonstans är jag lite glad att det ser ut så här. Marknaden väljer bort platser som inte är stadsmässiga. Det ger tydligen ett minskat byggande just nu, men min förhoppning är att detta kan leda till en allt tydligare bild av var människor faktiskt skulle vilja bo. Det jag inte vill se är ett nytt statligt eller kommunalt program som bygger stora mängder bostäder på platser där privata företag bedömt att lägenheterna är osäljbara eller svårsålda. De platserna är helt enkelt inte bra nog för oss att bygga stad på.

/M;

En död hand över staden? – Vad betyder egentligen “k-märkt”?

Stadsmuseets karta över Stockholm
Stadsmuseets karta över Stockholm

En gammal SvD-artikel blir delad om och om igen på Facebook. Rubriken skriker: “Så river man det k-märkta Stockholm”, och läser man artikeln får man intrycket att staden genomgår en ny Klara-rivningsvåg. SvD tar i ordentligt: “128 byggnader med kulturhistoriskt värde har rivits i Stockholms stad bara de senaste tio åren. Ett 50-tal av dessa hade pekats ut av stadsmuseet som särskilt eller synnerligen värdefulla.”

Men vad handlar det egentligen om? Vilka “värdefulla” byggnader rivs? SvD har trevligt nog gjort en interaktiv karta, så vi kan själva se alla rivningar som är “k-märkta”. För att förstå den måste vi först prata om vad “k-märkt” egentligen betyder. Det finns nu ingenting som heter k-märkt, utan SvD har utgått från Stadsmuseets kulturhistoriska klassificering, ett enormt arbete som Stadsmuseet gjort för att klassificera alla byggnader i Stockholm efter dess kulturhistoriska värde. Gulmarkering är den lägsta skyddsgraden, “visst kulturhistoriskt värde”. Grönt är nästa klass, “särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt”. Blått är högsta klassen, “synnerligen kulturhistoriskt värdefull bebyggelse som motsvarar fordringarna för byggnadsminnen i kulturminneslagen”.

Södersjukhuset i Stockholm
Södersjukhuset i Stockholm, gulmarkerat enligt Stadsmuseet.

Kulturminnen alltså, men om man tittar på kartan som Stadsmuseet gjort slås man snabbt av att hela Stockholm är kulturminne om Stadsmuseet får bestämma. Exempelvis är Södersjukhuset gulmarkerat, och denna betongkoloss anses alltså ha “visst kulturhistoriskt värde”. Det kanske är sant, men är det verkligen någon stockholmare utanför museivärlden som skulle gråta om Södersjukhuset revs för att ge plats åt en annan byggnad?

Dalens sjukhus i Stockholm
Dalens sjukhus i Stockholm, grönmarkerat enligt Stadsmuseet.

I dagarna rivs Söderstadion, och även om jag och många andra Hammarbyare har fantastiska minnen därifrån ser vi inga protestmarscher för att bevara den som ett minnesmärke. Och detta trots att Söderstadion är grönmarkerad på listan, och alltså är en “särskilt värdefull” byggnad. Andra gröna byggnader är Dalens sjukhus, hela Dalens bostadsområde och Cityterminalen i Stockholm. Troligen skulle alla dessa byggnader kunna rivas utan att en enda Stockholmare skulle protestera, åtminstone ur kulturhistorisk aspekt.

Dalens centrum i Stockholm
Dalens centrum i Stockholm, grönmarkerat enligt Stadsmuseet.

Låt oss då titta på blåmarkeringen. Där finns så klart de verkligt skyddsvärda husen – nästan hela Gamla stan är blåmarkerat, och så även Globen och Skogskyrkogården. Men på SvD:s karta finns också fyra blåmarkerade hus som alltså rivits. Denna skandal måste vi titta lite närmare på!

Ett av de blåmarkerade husen ligger på Söder, närmare bestämt Stadsgården 1. Detta är vid Slussen, så man får anta att det var en del av gamla Slussen som revs. Här saknas tyvärr mer information, så vi får gissa vad det kan ha handlat om – men å andra sidan ska hela Slussen rivas snart, så det kanske inte är så konstigt att ett hus redan strykt med. De tre andra blåmarkerade husen ligger i förort – ett i Midsommarkransen och två i Hässelby. Låt oss titta närmare på vad det är för särskilt värdefulla kulturminnen som rivits här.

Midsommarkransen

blaue2
Blåmarkerad byggnad i Midsommarkransen.

Från Riksantikvarieämbetets sida kan vi hitta information om huset som rivits. Det handlar om Stockholm Telefonfabriken 5, från 40-talet. Som vi ser på bilden handlar det om gamla industribyggnader. Knappast det man förväntar sig som “k-märkt” när nu tidningen slår på stora trumman och pratar om “rivningsvåg”.

Hässelby

blaue1
Blåmarkerad byggnad i Hässelby.

Även här kan vi se foto via Riksantikvarieämbetets sida. Det handlar om en blå industribyggnad i plåt från 70-talet. Är det någon utanför Stadsmuseet som tycker att denna byggnad är “synnerligen kulturhistoriskt värdefull bebyggelse som motsvarar fordringarna för byggnadsminnen i kulturminneslagen”? Jag har svårt att tro det.

Det fjärde huset låg granne med den blå plåtkåken, men här saknas tyvärr foto. Det var dock enligt sidan en kontorsbyggnad från 60-talet. Eftersom ingen ens brytt sig om att fotografera den misstänker man att den inte var så vacker.

Jag må raljera kring detta – och visst är det Stadsmuseets uppgift att klassificera byggnader utifrån aspekter som jag som lekman inte kan uppskatta. Dessa hus kanske verkligen var unika av olika skäl, men när SvD skriver en så insinuant artikel om “politiker som kör över stadsmuseets experter” så undrar man hur det egentligen ska fungera i staden. Ska vi bo i en stad där ingenting får rivas, och hela staden är ett museum? Om Stadsmuseet fick som de ville kanske det skulle vara så.

/M;

 

Datalagringsdirektivet – vilka måste lagra vad?

Riksdagen har röstat igenom införandet av Datalagringsdirektivet i Sverige, och nu börjar det stora arbetet med att implementera lagring av trafikdata hos operatörerna. “Operatörerna” ja – vilka är egentligen det? Och vad ska lagras? Det är mycket som inte är tydligt i den här debatten och jag bestämde mig för att åtminstone försöka reda ut på egen hand hur det ligger till. Vilka måste egentligen lagra vad?

Jag började med att leta efter information hos PTS – Myndigheten Post- och telestyrelsen, som har bra information (i den mån information finns) om vad som gäller. De har en informationssida om datalagringsdirektivet och jag hittade där ett par formuleringar som var intressanta, bland annat under “Dessa är skyldiga att lagra uppgifter”:

Enligt lagen är de aktörer som bedriver anmälningspliktig verksamhet enligt Lagen om elektronisk kommunikation, LEK, skyldiga att lagra uppgifter i sex månader.

Det är alltså endast de som har verksamhet som enligt Lagen om elektronisk kommunikation, LEK, är anmälningspliktig som måste lagra uppgifter enligt den svenska implementationen. Jag började således att läsa LEK för att se om jag kunde hitta informationen om vilka som är anmälningspliktiga, men det visade sig vara minst lika luddigt där, för i Kap 2, §1 står det:

Allmänna kommunikationsnät av sådant slag som vanligen tillhandahålls mot ersättning eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster får endast tillhandahållas efter anmälan till den myndighet som regeringen bestämmer.

Det här är nästan rena grekiskan för mig. Jag är (bevisligen) inte jurist och jag får först vänja mig vid tanken på att det alltså finns en svensk lag som säger att den som tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster har en anmälningsplikt till myndigheten som måste fullgöras innan man tillåts leverera tjänster. Så den som vill starta en ISP måste alltså anmäla sig hos myndigheterna först. Varför? Jag har ingen aning, och det hela känns rätt märkligt. Kan det vara en kvarleva från sändningstillstånden som infördes när man startade med radio- och tevesändningar?

Hursomhelst, nyckelorden här verkar vara “mot ersättning” och “allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster”. Dessa har anmälningsplikt och borde därför, enligt PTS, vara de som också måste lagra och leverera trafikdata till polisen på begäran. Men exakt vilka är det då? Den som driver en egen e-postserver för sig och sin familj, måste han också lagra data? Jag måste alltså gräva vidare, och efter att ha ställt ett par frågor på Twitter får jag några länkar som svar.

Oscar Swartz tipsar om ett par rapporter från PTS som ska berätta mer. Jag börjar med att läsa “Lagring av uppgifter för brottsbekämpning enligt EU-direktiv 2006/24/EG – Internationell utblick m.m. ?? PTS-ER-2011:1” vilket för övrigt är en fantastisk titel som jag ska överväga till min nästa skiva. Det här är en rapport från 2011 som PTS gjort i väntan på implementationsbeslut från riksdagen. Den tittar främst på hur andra EU-länder gjort vid implementation av direktivet och drar några försiktiga slutsatser för svensk del kring hur det kan tänkas gå till här hemma. Här står uttryckligen att “Skyldigheten att lagra uppgifter gäller enbart elektroniska kommunikationstjänster” vilket åter syftar på de som enligt LEK har anmälningsplikt.

Sen blir det lite mer spännande, för sen kommer en lista på de som INTE behöver lagra trafikdata. Här finns en gränsdragning mellan det som då kallas “elektronisk kommunikationstjänst” och de tjänster som inte omfattas av LEK, som istället kallas “informationssamhällets tjänster”. Här står det till exempel gällande “Webbpost (webmail) och webbaserad messaging”:

Följaktligen omfattas tillhandahållare av webbpost och webbaserade meddelandetjänster av direktivet om de samtidigt är tillhandahållare av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster eller allmänna kommunikationsnät.

Det här tolkar jag som att de som erbjuder webbmejl eller andra webbaserade meddelandetjänster endast omfattas av direktivet om de också har tjänster som omfattas av anmälningsplikten i LEK. Det här skulle då medföra att de företag som säljer Internetkapacitet och därför har anmälningsplikt måste lagra trafikdata för de tjänster de erbjuder, medan andra företag som kanske bara har en webbmejltjänst slipper undan förutsatt att de inte också är Internetleverantörer.

Rörigt? Lite. Skulle detta betyda att exempelvis Telia måste lagra trafikdata för sin webbmejltjänst medan Loopia slipper? Telia är klart och tydligt en operatör som omfattas av LEK, medan Loopia enligt nuvarande tolkning inte är det. Nu börjar det bli intressant!

Av Torbjörn Eklöv får jag en länk till en förteckning hos PTS på de som är registrerade efter anmälan enligt plikten i LEK. Här återfinns mycket riktigt Telia i listan medan Loopia saknas. Här saknas faktiskt alla svenska webbhotell jag letar efter, förutom ett par som jag känner igen eftersom jag varit/är kund där: ipeer och Glesys. Efter en fråga till  Glesys får jag veta att Glesys faktiskt säljer Internetkapacitet och därför omfattas av anmälningsplikten. Men alla webbhotell då? De saknas i listan, och förvirringen är total! Binero svarar mig på Twitter att de absolut omfattas, fast de är inte anmälda till PTS enligt LEK, så det verkar konstigt i såna fall.

Jag läser vidare i PTS-rapporten och ser att

När tillhandahållaren av en webbplats gör det möjligt för en användare att t.ex. lämna en kommentar till tillhandahållaren eller beställa en vara klassas det normalt som informationssamhällets tjänster och omfattas inte av direktivet.

Så webbplatser kommentarsfunktioner omfattas inte av DLD. Men sen blir det snårigt igen, för nu börjar jag fundera på sånt som Facebook eller andra webbplatser (varav jag själv driver åtminstone en) som låter användare skicka privata meddelanden till varandra:

När en webbplats skickar en notifiering till en användare för att tala om att användaren har ett meddelande som väntar på webbplatsen kan det göras i form av t.ex. e-post eller ett SMS. Om meddelandet passerar en leverantör av allmänt tillgänglig kommunikationstjänst omfattas det normalt av direktivet.

Meddelandet som lämnats inom webbplatsen anses däremot vara en informationssamhällets tjänster. Meddelandet omfattas då inte av direktivet.

Nu blev det ju jobbigt igen. Själva notifieringsmeddelandet som går som SMS eller e-post omfattas av direktivet förutsatt att det går via en “leverantör av allmänt tillgänglig kommunikationstjänst”. Man får anta att det då inte gäller om webbplatsen i fråga driver sin egen SMTP-server till exempel? Jag blir osäker. Men sen står det också:

När en webbplats skickar ett meddelande (inklusive innehåll) till en e-postadress på traditionellt sätt har det betydelse om webbplatsleverantören använder det egna nätet och sin egen mailserver eller inte. Det är stor sannolikhet att meddelandet hanteras av allmänt tillgängliga kommunikationstjänster och det omfattas då av direktivet. Används tillhandahållarens privata nät och den egna mailservern omfattas det inte av direktivet eftersom det då räknas som informationssamhällets tjänster såvida det inte gäller en tillhandahållare av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster och som använder sig av dessa.

Att tolka detta kräver lite tankekraft. Hur ett e-postmeddelande skickas från en webbtjänst till en användare e-postadress har alltså betydelse för huruvida meddelandet omfattas av direktivet eller inte. Om tjänsten har sin egen mailserver verkar man klara sig utan att lagra, men om man använder mailserver hos en “operatör” måste det lagras. Lagras av webbtjänsten? Lagras av operatören? Oklart.

Nästa stycke är lättare att begripa:

Besök på webbsidor, användning av sökmotorer, chatt, E-handel och on-line spel omfattas inte av direktivet eftersom dessa anses vara informationssamhällets tjänster.

All vanlig surfning omfattas inte av direktivet. Det betyder att din webbhistorik inte behöver lagras hos din operatör, vilket det tidigare varit tal om. Det står också att FTP och “spam som aldrig levereras till mottagarens e-postkonto” ska undantas från lagring. Däremot ska IP-telefoni lagras, men i dokumentet nämns bara “Internettelefonitjänst som startar och terminerar som en PSTN- telefonitjänst”, det vill säga där ena, andra eller båda parterna i samtalet använder sig av en klassisk “fast telefon” med jack.

Just IP-telefoni är lite extra intressant, för i den andra PTS-rapporten jag läser, “Vilka tjänster och nät omfattas av LEK? – PTS-ER-2009:12” tittade man ju på hur andra EU- och EES-länder bedömer vad som är eller inte är en “elektronisk kommunikationstjänst” och därför bör omfattas av datalagringsdirektivet (sid 16). Där finns en lista på de länder som granskats, nämligen Finland, Danmark, Lettland, Norge, Nederländerna, Tyskland, Spanien och England. Här har alla länder gjort samma sak och bestämt att P2P-VoIP inte är att betrakta som en sådan tjänst, vilket alltså skulle betyda att till exempel Skype helt undandas från trafikdatalagring!

Det är ju rätt häpnadsväckande egentligen. Tanken med direktivet är att polisen ska kunna få tillgång till trafikdata för att lösa terrorbrott, men så länge skurkarna använder Skype klarar de sig alltså. De kan också uppenbarligen använda Twitter eller Facebook för att prata med varandra utan att kommunikationen ska lagras alls! I princip verkar det endast handla om kommunikation som sker över kanaler som när direktivet införs nästan är helt omoderna. “Vanlig” telefoni, “vanlig” mobiltelefoni, SMS och e-post som skickas via registrerade Internetoperatörers e-postservrar. Om jag fattat detta rätt skulle skurkarna alltså i lugn och ro kunna använda iMessage i sina mobiltelefoner för att texta, Skype för att prata med varandra och e-post via en “icke-operatör” (t.ex. ett webbhotell) eller någon av alla hundratals andra e-posttjänster som finns, exempelvis GMail eller Hotmail.

Frågan man måste ställa sig blir till slut om det egentligen är någon brottslighet som kommer att infångas via trafikdatalagring om det är så här snävt det hela ska tolkas. ? andra sidan, om man ska vidga tolkningen blir det nästan löjligt mycket som måste lagras – alla anslutningar till alla webbtjänster i hela världen (för de skulle ju kunna vara e-mail/meddelandetjänster), ja egentligen alla IP-paket överhuvudtaget, eftersom det är mycket svårt utan att göra en ordentlig analys av paketens innehåll att veta om det är “mänsklig” kommunikation som gömmer sig där eller inte.

Till sist det här med VPN. Om man är det minsta orolig för att bli “datalagrad” – kan man då använda sig av en VPN-tjänst för att kryptera trafiken från sin egen dator till Internet och på köpet bli anonymiserad, eller kommer även VPN-tjänster att omfattas av direktivet och därmed tvingas lagra information om sina kunder och deras trafik? Daniel Westman svarar på Twitter att han tycker att det är oklart. Så den nöten återstår att knäcka, även om jag efter att ha läst igenom PTS rapporter tycker det ser tveksamt ut.

Som jag sa inledningsvis: Jag är inte jurist. Jag har säkert fel i massor av ovanstående slutsatser och en hel del är ju rena gissningar från min del (och andras). Om du som läser detta har möjlighet att sprida mer ljus över frågan, skriv gärna en kommentar!

/M;

Internetdagarna och twitterväggen

I veckan som gick var det dags för Internetdagarna igen. Förra året hade jag det tveksamma nöjet att vara den som ansvarade för videosändningarna över webben och det gick åt helvete med det. Därför var det med yttersta glädje och tacksamhet jag överlät åt den alltid eminente och trevlige Björn Falkevik / SocialVideo att göra det i år. Och självklart gick det mycket bättre.

Men det fanns ju annat att göra på Internetdagarna. Förutom att hålla koll på webbarna, moderera ett seminarium om webbutveckling och vara allmänt trevlig och hjälpsam mot talare, besökare och medarbetare försökte jag ha lite koll på twitterflödet. Och ibland hettade det till lite, när några undrade varför vi inte visar twitterflödet på stora skärmar inne i konferenssalarna.

Flashback till 2009 när vi hade exakt samma diskussion, och jag försökte svara på exakt samma vis. Att vi faktiskt tänkt över saken men bestämt oss för att det får räcka med att visa flödet i hallen utanför konferensrummen, och att skälen är flera. Jag ska försöka sammanfatta dem här.

Skitsnacket bakom ryggen

Den som talar inför publik är troligen rätt nervös inför sitt framträdande. Jag vet att jag blir det, nästan oavsett storlek eller typ av publik. Och det står självklart fritt för var och en att kommentera framträdandet i valfri kanal. Twitter är en, och jag deltar gärna i den konversationen. Men för mig är Twitter under konferenser främst en “back channel”, dvs en inofficiell kanal där de invigda för en diskussion vid sidan om den officiella. Det är ju öppet för vem som helst att delta, särskilt när en konferens (som Internetdagarna) har en officiell hashtagg.

Men det betyder inte att man automatiskt ska “tvinga in” alla konferensdeltagare i diskussionen. En majoritet av konferensdeltagarna på Internetdagarna är inte Twittrare, eller väljer åtminstone att inte delta i diskussionerna på Twitter under konferensen. Och flera av dem tycker till och med att det är störande att ha flödet uppe på skärm samtidigt som en talare pratar, vilket vi fick höra förra året efter konferensen då en del av talarna på eget initiativ la upp flödet på projektorn under sina seminarier.

Det blir ofta en väldigt hård och kritisk ton på Twitter under en talares framförande. Nästan oavsett en talares kvalitet kommer delar av presentationen att sågas – om det inte är innehållet i talet så är det talarens röst, kläder, ålder eller utseende som behandlas. Och det är naturligt, eftersom Twitter har tonen av ett fikarum, skitsnacket som man håller över en kopp kaffe i korridoren. Men att ha det samtalet offentligt, och dessutom i ett format där alla i salen kan se vad som sägs om en talare samtidigt som denne inte har en chans att hänga med i samtalet, känns bara orättvist och rent av lite elakt.

Nu finns det ju de som menar att ett publikt och publicerat twitterflöde har motsatt effekt. Och det kan säkert stämma. Men jag har ännu inte sett några bevis på det.

Så – nu väntar jag på att få se lite goda exempel på konferenser där man visar twitterflödet bakom talarens rygg och där det inte sägs något negativt om talaren under tiden. Har du något sånt att visa mig?

/M;

Kommentarshatet kräver modiga beslut

DN.se har börjat välja bort läsarkommentarer på vissa artiklar för att minska problemet med “ett tilltagande problem med rasistiska kommentarer”. Sydsvenskan.se har på sin nya sajt installerat Disqus och kräver någon form av inloggning för direktpublicering. Vill du kommentera anonymt får du vänta på att bli förhandsgranskad av en moderator innan din text visas på sajten.

Bra! Det här är helt i linje med vad jag tidigare föreslagit här på bloggen och på internetdagarna.se. Stora varumärken som står för publicistiska värden har inte råd att låta sina webbtjänster tas över av anonymt näthat. Och självklart minskar hatet, struntpratet och trollandet när man tvingas skriva under sina texter med namn eller åtminstone en registrerad signatur.

Men det finns en sak kvar att prata om. DN gör ett misstag när de fortsätter med helt öppna kommentarer men väljer att stänga av kommentarer helt och hållet på bara vissa artiklar, och då främst på artiklar relaterade till invandringsfrågor. Det stämmer helt säkert som man säger att det är just de artiklarna som lockar fram de värsta trollen på nätet, men det var också precis samma attityd som gjorde Ny Demokrati till ett riksdagsparti och jag är rädd att det spelar Sverigedemokraterna rakt i händerna.

Fri debatt eller inte fri debatt – det är bara att välja

Att inte tillåta kommentarer på artiklar som berör invandring kan väldigt enkelt tolkas som ett försök att tysta en stark opinion, som att “etablissemanget” inte vågar lyssna på argumenten, att rasisterna inte får höras, helt enkelt. Det här är både farligt och antidemokratiskt! Antingen har vi fri debatt eller så har vi det inte – det finns inget mellanting.

Rimligen tillåter man alla inlägg som följer svensk lag och/eller egna regler för debatt som man sätter upp. Om det är för svårt att hålla ordning på kommentarsfloden när man har debatten öppen för alla, utan inloggning eller krav, så sätter man helt enkelt upp nya krav. Det går utmärkt att använda en hel bukett av inloggningslösningar samtidigt, och troligen blir man av med i runda slängar 99% av kommentarshatet när man kräver namn och inloggning, så vad väntar DN på?

Jag vill ge en extra stor nätkram till Sydsvenskan som tagit det modiga beslutet att rensa upp i kommentarsträsket! Det har naturligtvis straffat sig. Jag är ingen daglig besökare på sydsvenskan.se så jag vet inte hur många kommentarer artiklarna där hade innan “stoppet”, men idag är det ju väldigt få kommentarer på artiklarna där jämfört med alla andra stora svenska dagstidningars sajter. Det gör säkert ont, och kanske ser man också minskade klick när det blir mindre trollande i kommentarerna,  men jag är helt säker på att det var rätt beslut. Det var publicistiskt korrekt,nätmässigt modigt och ett ansvarstagande som kommer att bli vägvisande framöver. Många kommer att följa efter och vi kommer att få en bättre, hederligare och ärligare debatt på nätet som lön för mödan.

/M;

Privat och publikt i den nya världen

Marcin de Kaminski skriver tydigt och initierat om den senaste “incidenten” där Isobel Hadley-Kamptz råkade ut för att få sin “privata” Facebook-konversation citerad i offentligheten. Var går gränsen för det privata och det offentliga samtalet, när allt fler av våra privata samtal flyttar ut på nätet?

Isobel är kanske den senaste i offentligheten som råkat ut för att en privat konversation läckt ut till det publika, men problematiken är inte ny. I många år har det, liksom idag, funnits “offentliga hemligheter” som ofta sprids från journalister med insyn i offentliga personers liv. Det kan handla om vem som ligger med vem, vem som är alkis, vem som har köpt en svart lägenhet, och så vidare. Det här är ju helt vanligt skvaller, och något som ofta sprids genom privata samtal mellan invigda. När fler och fler middagskonversationer sker på Facebook eller Twitter blir det också allt mer otydligt vad som är privat.

Jag såg inte Facebook-tråden som blev citerad, men noterar att Isobel har 352 “vänner” på Facebook. Det är min gissning att konversationen i fråga kunde läsas av minst lika många personer på Facebook. Och även om också jag betraktar det som skrivs på Facebook som åtminstone semiprivat är det läge att fråga sig hur privat något är när det kan läsas fritt av hundratals personer.

Det som skrivs på Twitter är per automatik mer eller mindre offentligt. Det landar direkt hos alla de människor som följer dig, och blir dessutom indexerat, sökbart och läsbart på otaliga webbsidor nästan omedelbart. Detsamma gäller självklart det som skrivs på en blogg – ett bloggsamtal är väl dessutom nästan menat att nå så många som möjligt. Så är konversationer på Facebook automatiskt förbjudna att citera, just för att de inte är 100% publika? Jag kanske sticker ut lite här, men jag tycker inte det. För mig passeras gränsen för vad som är privat redan när något lämnar den sfär av mottagare jag själv kan räkna upp. Otaliga gånger har jag hejdat mig från att posta något på Facebook eller Twitter just för att jag inte vet vilka som läser. Otaliga gånger har jag säkert också passerat gränsen och postat saker jag kanske inte borde. Den stora skillnaden för mig är att jag inte är en offentlig person och därför inte på riktigt behöver oroa mig för vem som läser det jag skriver.

Ja, det är orättvist. Vi som inte har gammelmedianärvaro behöver inte på samma sätt bekymra oss för hur vi framstår när vi skämtar, driver med varandra eller oss själva, postar tankar eller skriver om känslor. Den som är politiker, debattör eller bara känd i största allmänhet måste det. Men min poäng här är att intet är nytt under solen. I alla tider har den som har ett rykte att vara rädd om varit tvungen att välja sina ord, att välja var man ska synas och att inte befinna sig i fel sammanhang eller grupper.

I en liknande situation befinner sig Mats Mügge som inte fick förnyat uppdrag som dagisfröken efter att ha postat ett foto på sig själv på sin Facebooksida med synliga tatueringar och en mössa märkt “Pornstar”. Det är rätt självklart för mig att det är ett enormt övertramp av dagiset i fråga att sparka Mats på grund av ett foto på Facebook, men det intressanta här är just hur informationen sprids. Hade inte Mats kunnat få sparken om han synts på krogen iförd samma kläder och tatueringar där en förälder kunnat se honom och tycka att han inte var lämplig som dagisfröken? Jag tror det. ?ven här är det egentligen inget som är nytt i själva situationen, utöver sättet informationen sprids på.

Min slutsats? Allting är publikt, ingenting är privat. E-posten du skickar kan läsas av ett antal personer på vägen från din dator till sin destination, och det alldeles oavsett FRA:s eventuella inblandning. Det du säger på Facebook kan, och kommer att användas mot dig. Vill du att något verkligen ska vara privat måste du antingen vara duktig på att kryptera din information eller ta samtalet AFK. Får vi på grund av detta ett tråkigare samtalsklimat online? Säkerligen. Men att förlita sig på att journalister, bloggare och Facebook-“vänner” ska kunna avgöra vad du menat vara privat och sen hålla det privat är ohållbart i längden.

/M;

Nystart

Dags att vända blad. Börja om.

Efter ett långt uppehåll på bloggfronten ska jag bli bättre på att posta. Jag postar redan på internetdagarna.se men jag känner att jag har mer att posta. Det kan bli än mer politik och nätdiskussioner, eftersom det är det som upptar mesta delen av min mentala tid på nätet.

Det första jag vill dra i är en kampanj för att visa samhörighet för alla oss som vill bevara Internet helt fritt och öppet. Det ingen hemlighet att jag röstat pirat och att jag brinner för nätet och uppgiften att bevara Internet. Därför (som svar på en uppmaning av Joakim Jardenberg) kommer jag att börja med att ta fram en kampanjlogotyp och ett enkelt “program” för kampanjen “Rör inte mitt Internet”.

Jag behöver dock hjälp – det här måste bli en gemensam insats. Jag kan göra sajt själv, men vi måste vara fler som tar fram programmet, definierar ramar, och så vidare. Om du vill vara med och skapa den här kampanjen tillsammans med mig, kommentera gärna detta inlägg, så kan vi ta en diskussion.

Och om du är grafiskt lagd och vill göra en snygg logga för kampanjen – kontakta mig!

/M;

?r Sverige nedlagt?

Det är en befogad fråga, iallafall om man som ovetande besökare försöker hitta information på sverige.se. Beroende på vilket väg du väljer in på webbplatsen verkar Sverige mer eller mindre nedlagt. Om du skriver in “sverige.se” i din webbläsare möts du av beskedet “Bad Request (invalid hostname)” vilket antyder att domänen, och kanske även landet, inte finns alls. Om du sen försöker med ett “www” också (“www.sverige.se“) får du lite mer kött på benen, men fortfarande beskedet att “The national citizens portal sverige.se was closed on March 5th 2008″. Pliktskyldigast länkas man längst ner vidare till den eminenta portalen “sweden.se“.

Det här är, tycker jag, ett kardinalsbrott på webben. Verksamheten bakom sverige.se kanske inte finns längre (Verva har lagts ned) men domänen borde ha rätt stora mängder trafik, där har funnits enorma mängder officiella dokument för nedladdning som plötsligt är borta, och om man inte skriver in “www” i URL:en så möts man av ett felmeddelande. Hur kunde det gå så här illa, och vad kommer att hända med sverige.se framöver?

Jag skulle gärna se att man länkade om till sweden.se på en gång. Alternativt att man gjorde det med en liten informationsruta om varför man kom in på sweden.se istället för sverige.se men det vi nu ser är en informationskollaps som saknar motstycke.

/M;

Jag har pengar men får inte handla

Min fru är en “expat”, vilket är vad amerikaner kallar sig själva när de flyttat utanför USA. För de flesta utvandrare är livet i det nya landat en blandad konfekt. Många amerikaner trivs bra i Sverige, medan andra mest längtar hem ?? särskilt på vintern.

Vi känner flera svensk-amerikanska par som flyttat fram och tillbaka över Atlanten för att försöka hitta ett hem som fungerar för båda parterna. I vårt fall har livet i Sverige fungerat hela tiden, även om det inte alltid är lätt eller självklart att vi ska bo just här.

När jag själv är i Texas på besök ägnar jag en hel del tid åt att hålla mig uppdaterad om vad som händer i Sverige. Ju längre jag varit borta, desto mer viktigt blir det för mig att läsa svenska dagstidningar på nätet och kanske lyssna på svensk radio via podcast. Efter ett par månader kan ett paket från min mamma med Marabou choklad och ett paket Zoegas nästan locka fram tårar.

För Heather är en av de viktiga länkarna till hemlandet och hemkulturen att kunna se vissa amerikanska teveprogram. Ett bra exempel är The Soup, ett riktigt fånigt men underbart bra veckomagasin som visar de dummaste ögonblicken från veckans alla realitysåpor, talk shows, etc. Programmet går på E! som finns på “basic cable”, motsvarande ett basutbud i Sverige där t.ex. TV400 eller Discovery Channel skulle ingå.

E! finns inte i Sverige längre, och även när de fanns sände de inte The Soup. Men tack och lov finns ju The Soup på iTunes Store! För ett pris av $1.99 kan man köpa veckans avsnitt och se det på sin egen dator. Eftersom programmet är uppskattat i vårt hem är priset inget att diskutera. Men det finns problem.

Just det, The Soup och allt annat innehåll från de amerikanska mediebolagen som finns tillgängligt på iTunes store i USA går inte att köpa eller ladda ner på laglig väg här i Sverige! På grund av komplicerade avtalsregler, licenser och rent marknadsföringstänk har man bestämt att endast de som sitter på ett nätverk i USA ska få ladda ner programmet.

För några veckor sedan skrev jag om de lagliga nedladdningstjänsterna kontra de otillåtna, och min åsikt om vad mediebolagen måste göra för att kunna tävla med piratalternativen. Min teori om triangeln (eller den heliga treenigheten om du så hellre vill) bygger på att det finns tre kriterier som en tjänst bedöms på, på Internet. Det är Kvalitet, Pris och Tillgänglighet.

Det räcker med att slå piraterna på två av tre punkter, och enligt mitt synsätt är priset den enda punkten som mediebolagen INTE KAN vinna på. Och i fallet med The Soup har vi ju ett lysande exempel på hur Comcast (som äger E! och en otrolig mängd andra mediekanaler) lämnar walk-over till piraterna. Man ställer inte ens in skorna på mattan utan lämnar hela marknaden utanför USA åt pirater.

Vi ser på The Soup eftersom det finns en eldsjäl någonstans i USA som spelar in, kodar om och laddar upp varje avsnitt på Internet, varje vecka. Oftast inom någon timme efter att avsnittet sänts på teve. Torrentsajterna är fulla av tacksamma kommentarer från andra amerikaner i utlandet som nu kan se sitt favoritprogram igen. Och inte bara amerikaner förresten. ?ven jag tittar ju på programmet, och kan via det  upptäcka andra program som går på amerikansk teve men inte här i Sverige och på så sätt få nya favoriter…

… att ladda ner från pirattjänsterna, eftersom även dessa program är omöjliga att få tag i lagligt här i Sverige.

Så här står jag, med min betalningsvilja som jag i svenska medier ständigt beskylls för att sakna, och får inte handla. Visst, det är ju upp till upphovsrättsinnehavaren att bestämma vem som får handla av honom, på samma sätt som Marabou kan bestämma att deras underbara chokladkakor inte ska finnas på Wal-Mart i USA. Men precis som min mamma “smugglar” choklad till mig i paket över Atlanten, “smugglar” jag teveprogram över kabel och satellit åt andra hållet när jag är här.

Ingen skulle väl på allvar ställa sig upp och hävda att det borde vara olagligt att skicka chokladkakor i posten till hungriga svenskar i utlandet? Men en del av “brottet” är ju detsamma som det jag begår när jag skickar ettor och nollor åt andra hållet – jag tar mig friheten att själv bestämma VAR och HUR jag ska ta del av en produkt.

Det är dags för ALLA att inse att den nuvarande modellen för upphovsrätt och mediebolagens kontroll över digitalt innehåll är D?D! Exemplarförsäljningen som betalningsmodell är D?D! Det kommer inom en väldigt snar framtid inte alls gå att sälja media på fysiska enheter som skivor eller kassetter. Och om inte upphovsrättsinnehavarna vaknar och med frisk vilja ger sig in i den nya världen så kommer de snart inte heller ha något att sälja eftersom deras produkter redan finns gratis överallt på nätet.

Jag har hört det sägas, jag har sagt det själv otaliga gånger, men det är först det senaste året som jag verkligen börjat förstå den tunga innebörden i uttrycket “Information wants to be free“. Men det är ett annat blogginlägg. :)

/M;

Ytterligare försök att missleda opinionen

Centern börjar vackla, och funderar nu på att ändra IPRED-lagförslaget så att de privatpersoner som löper risk att få sina personuppgifter utlämnade till storbolagen för en rent-a-cop-liknande polisaktion ska få ett varningsbrev först.

?terigen visar man att man antingen inte VILL förstå varför vi är upprörda eller lagförslaget, eller att man inte KAN förstå.

Jag bryr mig inte om ifall jag får ett varningsbrev eller inte – problemet är att ni vill lämna ut mina personuppgifter till ett företag, utan mitt medgivande, och detta bara för att de misstänker att jag begått något slags brott. De behöver bara presentera “bevis” i form av t.ex. en skärmdump eller en logg. Något som är så lätt att förfalska att det aldrig borde godkännas i nån som helst rättegång.

Varför dansar politikerna runt pudelns kärna? Varför vågar man inte prata om rättssäkerhet och personlig integritet, utan envisas med att prata om frågan som om det bara gällde att stoppa finniga tonåringar från att “stjäla” musik?

En gång till då, så till och med Centern förstår:

Debattens vågår går höga på Internet och även i gammalmedia. Många tror att frågan gäller huruvida det ska vara tillåtet att ladda ner musik och film via fildelningsnätverk eller inte. Men det gör den ju inte. Den stora frågan är vilka som ska få hantera känsliga personuppgifter. Vem ska ha kontrollen över vilken information som lämnas ut, och till vem?

Vi kan gärna ta debatten om fildelning också, men det måste vi göra separat från denna fråga, för annars riskerar den att dränka den verkliga problematiken – att stenrika mediebolag får en gräddfil i svenskt rättsväsende.

/M;