En död hand över staden? – Vad betyder egentligen “k-märkt”?

Stadsmuseets karta över Stockholm
Stadsmuseets karta över Stockholm

En gammal SvD-artikel blir delad om och om igen på Facebook. Rubriken skriker: “Så river man det k-märkta Stockholm”, och läser man artikeln får man intrycket att staden genomgår en ny Klara-rivningsvåg. SvD tar i ordentligt: “128 byggnader med kulturhistoriskt värde har rivits i Stockholms stad bara de senaste tio åren. Ett 50-tal av dessa hade pekats ut av stadsmuseet som särskilt eller synnerligen värdefulla.”

Men vad handlar det egentligen om? Vilka “värdefulla” byggnader rivs? SvD har trevligt nog gjort en interaktiv karta, så vi kan själva se alla rivningar som är “k-märkta”. För att förstå den måste vi först prata om vad “k-märkt” egentligen betyder. Det finns nu ingenting som heter k-märkt, utan SvD har utgått från Stadsmuseets kulturhistoriska klassificering, ett enormt arbete som Stadsmuseet gjort för att klassificera alla byggnader i Stockholm efter dess kulturhistoriska värde. Gulmarkering är den lägsta skyddsgraden, “visst kulturhistoriskt värde”. Grönt är nästa klass, “särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt”. Blått är högsta klassen, “synnerligen kulturhistoriskt värdefull bebyggelse som motsvarar fordringarna för byggnadsminnen i kulturminneslagen”.

Södersjukhuset i Stockholm
Södersjukhuset i Stockholm, gulmarkerat enligt Stadsmuseet.

Kulturminnen alltså, men om man tittar på kartan som Stadsmuseet gjort slås man snabbt av att hela Stockholm är kulturminne om Stadsmuseet får bestämma. Exempelvis är Södersjukhuset gulmarkerat, och denna betongkoloss anses alltså ha “visst kulturhistoriskt värde”. Det kanske är sant, men är det verkligen någon stockholmare utanför museivärlden som skulle gråta om Södersjukhuset revs för att ge plats åt en annan byggnad?

Dalens sjukhus i Stockholm
Dalens sjukhus i Stockholm, grönmarkerat enligt Stadsmuseet.

I dagarna rivs Söderstadion, och även om jag och många andra Hammarbyare har fantastiska minnen därifrån ser vi inga protestmarscher för att bevara den som ett minnesmärke. Och detta trots att Söderstadion är grönmarkerad på listan, och alltså är en “särskilt värdefull” byggnad. Andra gröna byggnader är Dalens sjukhus, hela Dalens bostadsområde och Cityterminalen i Stockholm. Troligen skulle alla dessa byggnader kunna rivas utan att en enda Stockholmare skulle protestera, åtminstone ur kulturhistorisk aspekt.

Dalens centrum i Stockholm
Dalens centrum i Stockholm, grönmarkerat enligt Stadsmuseet.

Låt oss då titta på blåmarkeringen. Där finns så klart de verkligt skyddsvärda husen – nästan hela Gamla stan är blåmarkerat, och så även Globen och Skogskyrkogården. Men på SvD:s karta finns också fyra blåmarkerade hus som alltså rivits. Denna skandal måste vi titta lite närmare på!

Ett av de blåmarkerade husen ligger på Söder, närmare bestämt Stadsgården 1. Detta är vid Slussen, så man får anta att det var en del av gamla Slussen som revs. Här saknas tyvärr mer information, så vi får gissa vad det kan ha handlat om – men å andra sidan ska hela Slussen rivas snart, så det kanske inte är så konstigt att ett hus redan strykt med. De tre andra blåmarkerade husen ligger i förort – ett i Midsommarkransen och två i Hässelby. Låt oss titta närmare på vad det är för särskilt värdefulla kulturminnen som rivits här.

Midsommarkransen

blaue2
Blåmarkerad byggnad i Midsommarkransen.

Från Riksantikvarieämbetets sida kan vi hitta information om huset som rivits. Det handlar om Stockholm Telefonfabriken 5, från 40-talet. Som vi ser på bilden handlar det om gamla industribyggnader. Knappast det man förväntar sig som “k-märkt” när nu tidningen slår på stora trumman och pratar om “rivningsvåg”.

Hässelby

blaue1
Blåmarkerad byggnad i Hässelby.

Även här kan vi se foto via Riksantikvarieämbetets sida. Det handlar om en blå industribyggnad i plåt från 70-talet. Är det någon utanför Stadsmuseet som tycker att denna byggnad är “synnerligen kulturhistoriskt värdefull bebyggelse som motsvarar fordringarna för byggnadsminnen i kulturminneslagen”? Jag har svårt att tro det.

Det fjärde huset låg granne med den blå plåtkåken, men här saknas tyvärr foto. Det var dock enligt sidan en kontorsbyggnad från 60-talet. Eftersom ingen ens brytt sig om att fotografera den misstänker man att den inte var så vacker.

Jag må raljera kring detta – och visst är det Stadsmuseets uppgift att klassificera byggnader utifrån aspekter som jag som lekman inte kan uppskatta. Dessa hus kanske verkligen var unika av olika skäl, men när SvD skriver en så insinuant artikel om “politiker som kör över stadsmuseets experter” så undrar man hur det egentligen ska fungera i staden. Ska vi bo i en stad där ingenting får rivas, och hela staden är ett museum? Om Stadsmuseet fick som de ville kanske det skulle vara så.

/M;

 

Datalagringsdirektivet – vilka måste lagra vad?

Riksdagen har röstat igenom införandet av Datalagringsdirektivet i Sverige, och nu börjar det stora arbetet med att implementera lagring av trafikdata hos operatörerna. “Operatörerna” ja – vilka är egentligen det? Och vad ska lagras? Det är mycket som inte är tydligt i den här debatten och jag bestämde mig för att åtminstone försöka reda ut på egen hand hur det ligger till. Vilka måste egentligen lagra vad?

Jag började med att leta efter information hos PTS – Myndigheten Post- och telestyrelsen, som har bra information (i den mån information finns) om vad som gäller. De har en informationssida om datalagringsdirektivet och jag hittade där ett par formuleringar som var intressanta, bland annat under “Dessa är skyldiga att lagra uppgifter”:

Enligt lagen är de aktörer som bedriver anmälningspliktig verksamhet enligt Lagen om elektronisk kommunikation, LEK, skyldiga att lagra uppgifter i sex månader.

Det är alltså endast de som har verksamhet som enligt Lagen om elektronisk kommunikation, LEK, är anmälningspliktig som måste lagra uppgifter enligt den svenska implementationen. Jag började således att läsa LEK för att se om jag kunde hitta informationen om vilka som är anmälningspliktiga, men det visade sig vara minst lika luddigt där, för i Kap 2, §1 står det:

Allmänna kommunikationsnät av sådant slag som vanligen tillhandahålls mot ersättning eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster får endast tillhandahållas efter anmälan till den myndighet som regeringen bestämmer.

Det här är nästan rena grekiskan för mig. Jag är (bevisligen) inte jurist och jag får först vänja mig vid tanken på att det alltså finns en svensk lag som säger att den som tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster har en anmälningsplikt till myndigheten som måste fullgöras innan man tillåts leverera tjänster. Så den som vill starta en ISP måste alltså anmäla sig hos myndigheterna först. Varför? Jag har ingen aning, och det hela känns rätt märkligt. Kan det vara en kvarleva från sändningstillstånden som infördes när man startade med radio- och tevesändningar?

Hursomhelst, nyckelorden här verkar vara “mot ersättning” och “allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster”. Dessa har anmälningsplikt och borde därför, enligt PTS, vara de som också måste lagra och leverera trafikdata till polisen på begäran. Men exakt vilka är det då? Den som driver en egen e-postserver för sig och sin familj, måste han också lagra data? Jag måste alltså gräva vidare, och efter att ha ställt ett par frågor på Twitter får jag några länkar som svar.

Oscar Swartz tipsar om ett par rapporter från PTS som ska berätta mer. Jag börjar med att läsa “Lagring av uppgifter för brottsbekämpning enligt EU-direktiv 2006/24/EG – Internationell utblick m.m. ?? PTS-ER-2011:1” vilket för övrigt är en fantastisk titel som jag ska överväga till min nästa skiva. Det här är en rapport från 2011 som PTS gjort i väntan på implementationsbeslut från riksdagen. Den tittar främst på hur andra EU-länder gjort vid implementation av direktivet och drar några försiktiga slutsatser för svensk del kring hur det kan tänkas gå till här hemma. Här står uttryckligen att “Skyldigheten att lagra uppgifter gäller enbart elektroniska kommunikationstjänster” vilket åter syftar på de som enligt LEK har anmälningsplikt.

Sen blir det lite mer spännande, för sen kommer en lista på de som INTE behöver lagra trafikdata. Här finns en gränsdragning mellan det som då kallas “elektronisk kommunikationstjänst” och de tjänster som inte omfattas av LEK, som istället kallas “informationssamhällets tjänster”. Här står det till exempel gällande “Webbpost (webmail) och webbaserad messaging”:

Följaktligen omfattas tillhandahållare av webbpost och webbaserade meddelandetjänster av direktivet om de samtidigt är tillhandahållare av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster eller allmänna kommunikationsnät.

Det här tolkar jag som att de som erbjuder webbmejl eller andra webbaserade meddelandetjänster endast omfattas av direktivet om de också har tjänster som omfattas av anmälningsplikten i LEK. Det här skulle då medföra att de företag som säljer Internetkapacitet och därför har anmälningsplikt måste lagra trafikdata för de tjänster de erbjuder, medan andra företag som kanske bara har en webbmejltjänst slipper undan förutsatt att de inte också är Internetleverantörer.

Rörigt? Lite. Skulle detta betyda att exempelvis Telia måste lagra trafikdata för sin webbmejltjänst medan Loopia slipper? Telia är klart och tydligt en operatör som omfattas av LEK, medan Loopia enligt nuvarande tolkning inte är det. Nu börjar det bli intressant!

Av Torbjörn Eklöv får jag en länk till en förteckning hos PTS på de som är registrerade efter anmälan enligt plikten i LEK. Här återfinns mycket riktigt Telia i listan medan Loopia saknas. Här saknas faktiskt alla svenska webbhotell jag letar efter, förutom ett par som jag känner igen eftersom jag varit/är kund där: ipeer och Glesys. Efter en fråga till  Glesys får jag veta att Glesys faktiskt säljer Internetkapacitet och därför omfattas av anmälningsplikten. Men alla webbhotell då? De saknas i listan, och förvirringen är total! Binero svarar mig på Twitter att de absolut omfattas, fast de är inte anmälda till PTS enligt LEK, så det verkar konstigt i såna fall.

Jag läser vidare i PTS-rapporten och ser att

När tillhandahållaren av en webbplats gör det möjligt för en användare att t.ex. lämna en kommentar till tillhandahållaren eller beställa en vara klassas det normalt som informationssamhällets tjänster och omfattas inte av direktivet.

Så webbplatser kommentarsfunktioner omfattas inte av DLD. Men sen blir det snårigt igen, för nu börjar jag fundera på sånt som Facebook eller andra webbplatser (varav jag själv driver åtminstone en) som låter användare skicka privata meddelanden till varandra:

När en webbplats skickar en notifiering till en användare för att tala om att användaren har ett meddelande som väntar på webbplatsen kan det göras i form av t.ex. e-post eller ett SMS. Om meddelandet passerar en leverantör av allmänt tillgänglig kommunikationstjänst omfattas det normalt av direktivet.

Meddelandet som lämnats inom webbplatsen anses däremot vara en informationssamhällets tjänster. Meddelandet omfattas då inte av direktivet.

Nu blev det ju jobbigt igen. Själva notifieringsmeddelandet som går som SMS eller e-post omfattas av direktivet förutsatt att det går via en “leverantör av allmänt tillgänglig kommunikationstjänst”. Man får anta att det då inte gäller om webbplatsen i fråga driver sin egen SMTP-server till exempel? Jag blir osäker. Men sen står det också:

När en webbplats skickar ett meddelande (inklusive innehåll) till en e-postadress på traditionellt sätt har det betydelse om webbplatsleverantören använder det egna nätet och sin egen mailserver eller inte. Det är stor sannolikhet att meddelandet hanteras av allmänt tillgängliga kommunikationstjänster och det omfattas då av direktivet. Används tillhandahållarens privata nät och den egna mailservern omfattas det inte av direktivet eftersom det då räknas som informationssamhällets tjänster såvida det inte gäller en tillhandahållare av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster och som använder sig av dessa.

Att tolka detta kräver lite tankekraft. Hur ett e-postmeddelande skickas från en webbtjänst till en användare e-postadress har alltså betydelse för huruvida meddelandet omfattas av direktivet eller inte. Om tjänsten har sin egen mailserver verkar man klara sig utan att lagra, men om man använder mailserver hos en “operatör” måste det lagras. Lagras av webbtjänsten? Lagras av operatören? Oklart.

Nästa stycke är lättare att begripa:

Besök på webbsidor, användning av sökmotorer, chatt, E-handel och on-line spel omfattas inte av direktivet eftersom dessa anses vara informationssamhällets tjänster.

All vanlig surfning omfattas inte av direktivet. Det betyder att din webbhistorik inte behöver lagras hos din operatör, vilket det tidigare varit tal om. Det står också att FTP och “spam som aldrig levereras till mottagarens e-postkonto” ska undantas från lagring. Däremot ska IP-telefoni lagras, men i dokumentet nämns bara “Internettelefonitjänst som startar och terminerar som en PSTN- telefonitjänst”, det vill säga där ena, andra eller båda parterna i samtalet använder sig av en klassisk “fast telefon” med jack.

Just IP-telefoni är lite extra intressant, för i den andra PTS-rapporten jag läser, “Vilka tjänster och nät omfattas av LEK? – PTS-ER-2009:12” tittade man ju på hur andra EU- och EES-länder bedömer vad som är eller inte är en “elektronisk kommunikationstjänst” och därför bör omfattas av datalagringsdirektivet (sid 16). Där finns en lista på de länder som granskats, nämligen Finland, Danmark, Lettland, Norge, Nederländerna, Tyskland, Spanien och England. Här har alla länder gjort samma sak och bestämt att P2P-VoIP inte är att betrakta som en sådan tjänst, vilket alltså skulle betyda att till exempel Skype helt undandas från trafikdatalagring!

Det är ju rätt häpnadsväckande egentligen. Tanken med direktivet är att polisen ska kunna få tillgång till trafikdata för att lösa terrorbrott, men så länge skurkarna använder Skype klarar de sig alltså. De kan också uppenbarligen använda Twitter eller Facebook för att prata med varandra utan att kommunikationen ska lagras alls! I princip verkar det endast handla om kommunikation som sker över kanaler som när direktivet införs nästan är helt omoderna. “Vanlig” telefoni, “vanlig” mobiltelefoni, SMS och e-post som skickas via registrerade Internetoperatörers e-postservrar. Om jag fattat detta rätt skulle skurkarna alltså i lugn och ro kunna använda iMessage i sina mobiltelefoner för att texta, Skype för att prata med varandra och e-post via en “icke-operatör” (t.ex. ett webbhotell) eller någon av alla hundratals andra e-posttjänster som finns, exempelvis GMail eller Hotmail.

Frågan man måste ställa sig blir till slut om det egentligen är någon brottslighet som kommer att infångas via trafikdatalagring om det är så här snävt det hela ska tolkas. ? andra sidan, om man ska vidga tolkningen blir det nästan löjligt mycket som måste lagras – alla anslutningar till alla webbtjänster i hela världen (för de skulle ju kunna vara e-mail/meddelandetjänster), ja egentligen alla IP-paket överhuvudtaget, eftersom det är mycket svårt utan att göra en ordentlig analys av paketens innehåll att veta om det är “mänsklig” kommunikation som gömmer sig där eller inte.

Till sist det här med VPN. Om man är det minsta orolig för att bli “datalagrad” – kan man då använda sig av en VPN-tjänst för att kryptera trafiken från sin egen dator till Internet och på köpet bli anonymiserad, eller kommer även VPN-tjänster att omfattas av direktivet och därmed tvingas lagra information om sina kunder och deras trafik? Daniel Westman svarar på Twitter att han tycker att det är oklart. Så den nöten återstår att knäcka, även om jag efter att ha läst igenom PTS rapporter tycker det ser tveksamt ut.

Som jag sa inledningsvis: Jag är inte jurist. Jag har säkert fel i massor av ovanstående slutsatser och en hel del är ju rena gissningar från min del (och andras). Om du som läser detta har möjlighet att sprida mer ljus över frågan, skriv gärna en kommentar!

/M;

Nystart

Dags att vända blad. Börja om.

Efter ett långt uppehåll på bloggfronten ska jag bli bättre på att posta. Jag postar redan på internetdagarna.se men jag känner att jag har mer att posta. Det kan bli än mer politik och nätdiskussioner, eftersom det är det som upptar mesta delen av min mentala tid på nätet.

Det första jag vill dra i är en kampanj för att visa samhörighet för alla oss som vill bevara Internet helt fritt och öppet. Det ingen hemlighet att jag röstat pirat och att jag brinner för nätet och uppgiften att bevara Internet. Därför (som svar på en uppmaning av Joakim Jardenberg) kommer jag att börja med att ta fram en kampanjlogotyp och ett enkelt “program” för kampanjen “Rör inte mitt Internet”.

Jag behöver dock hjälp – det här måste bli en gemensam insats. Jag kan göra sajt själv, men vi måste vara fler som tar fram programmet, definierar ramar, och så vidare. Om du vill vara med och skapa den här kampanjen tillsammans med mig, kommentera gärna detta inlägg, så kan vi ta en diskussion.

Och om du är grafiskt lagd och vill göra en snygg logga för kampanjen – kontakta mig!

/M;

Mitt första partimedlemskap

Idag är det “gå-med-i-piratpartiet-dagen”. Och jag har just gjort det. Gått med i Piratpartiet alltså. Jag uppmanar alla som är det minsta intresserade av att försvara den digitala framtiden och rättigheterna på nätet att göra samma sak.

Den här sidan är numera länkad från piratpartister.se – och därför tänkte jag redigera informationen här för att visa mer om varför jag är medlem i Piratpartiet.

Piratpartiet framstår allt mer som den sista utposten för sann liberalism i Sverige, när det gäller friheten på nätet och yttrandefriheten i stort. Alldeles för många, ja i stort sett alla befintliga riksdagspartier har på ett eller annat sätt gjort sig kända för att vurma för censurering eller begränsning av Internet, alternativt förespråkat FRA-lagen eller IPRED-direktivets implementation i Sverige.

Att bevara Internet fritt är ingen hobbyfråga. Jag ser det som den absolut enskilt viktigaste inrikespolitiska frågan med globala effekter under 2000-talet så långt. Det vi beslutar idag kommer att påverka framtida generationers möjlighet till fri rörlighet, yttrandefrihet och fri kommunikation.

Frågan handlar INTE om nedladdning, den handlar INTE om barnporr, den handlar INTE om enskilda Internetoperatörers ansvar. Den handlar om vilket samhälle vi vill ha framöver. Vill vi ha ett samhälle där alla har samma möjligheter och rättigheter, eller vill vi bygga ett kontrollsamhälle där staten och stora globala företag kontrollerar med vem, vad och när vi kommunicerar?

Piratpartiet må vara en gökunge i svenskt politiskt liv – ett missnöjesparti, ett enfrågeparti – vad du nu vill kalla det. Men det är en skamfläck för Sverige att partiet ens behövs. Jag hoppas att inom kort få se våra viktigaste frågor tas upp av de etablerade partierna, främst C och Fp som har mage att kalla sig liberala partier samtidigt som de förespråkar statlig kontroll av kommunikation mellan människor på Internet. Den dagen Piratpartiet inte längre behövs i svensk politik kan partiet också upplösa sig självt, men inte förrän vi säkrat Internets framtid för gott.

/M;

Ytterligare försök att missleda opinionen

Centern börjar vackla, och funderar nu på att ändra IPRED-lagförslaget så att de privatpersoner som löper risk att få sina personuppgifter utlämnade till storbolagen för en rent-a-cop-liknande polisaktion ska få ett varningsbrev först.

?terigen visar man att man antingen inte VILL förstå varför vi är upprörda eller lagförslaget, eller att man inte KAN förstå.

Jag bryr mig inte om ifall jag får ett varningsbrev eller inte – problemet är att ni vill lämna ut mina personuppgifter till ett företag, utan mitt medgivande, och detta bara för att de misstänker att jag begått något slags brott. De behöver bara presentera “bevis” i form av t.ex. en skärmdump eller en logg. Något som är så lätt att förfalska att det aldrig borde godkännas i nån som helst rättegång.

Varför dansar politikerna runt pudelns kärna? Varför vågar man inte prata om rättssäkerhet och personlig integritet, utan envisas med att prata om frågan som om det bara gällde att stoppa finniga tonåringar från att “stjäla” musik?

En gång till då, så till och med Centern förstår:

Debattens vågår går höga på Internet och även i gammalmedia. Många tror att frågan gäller huruvida det ska vara tillåtet att ladda ner musik och film via fildelningsnätverk eller inte. Men det gör den ju inte. Den stora frågan är vilka som ska få hantera känsliga personuppgifter. Vem ska ha kontrollen över vilken information som lämnas ut, och till vem?

Vi kan gärna ta debatten om fildelning också, men det måste vi göra separat från denna fråga, för annars riskerar den att dränka den verkliga problematiken – att stenrika mediebolag får en gräddfil i svenskt rättsväsende.

/M;

Debatten om IPRED snedvrids medvetet

TORBJ?RN FLYGT, författare,
?SA LARSSON, författare,
BJ?RN RANELID, författare,
DICK HARRISON, författare,
PETER ENGLUND, författare,
LENA KOPPEL, regissör,
COLIN NUTLEY, regissör,
KJELL ?KE ANDERSSON, regissör,
JOAKIM N?TTERQVIST, skådespelare,
STEFAN SAUK, skådespelare,
HANNES HOLM, regissör,
M?NS HERNGREN, regissör,
PETER DALLE, skådespelare,
MIKAEL PERSBRANDT, skådespelare,
RIKARD WOLFF, artist,
GEORG RIEDEL, musiker/kompositör,
MARTIN ROLINSKI, artist,
HENRIK RONGEDAL, artist/låtskrivare,
MAGNUS RONGEDAL, artist/låtskrivare,
FREDRIK THOMANDER, artist/låtskrivare/producent,
JAKOB SAMUELSSON, artist,
MATTI ALFONZETTI, artist/låtskrivare/producent,
JILL JOHNSON, artist/låtskrivare,
CLAES JANSON, exekutör och tolkare
MONICA BORRFORS, artist,
LASSE TENNANDER, musiker/kompositör/textförfattare,
EVA DAHLGREN, artist/låtskrivare,
PER GESSLE, artist/låtskrivare,
ULF DAGEBY, musiker/kompositör,
MARTIN EHRENCRONA, musiker/producent,
JACOB WID?N, artist/låtskrivare,
ERIC LANTZ, artist/låtskrivare,
OSCAR KEMPE, artist/låtskrivare,
MAGNUS SVENINGSSON, artist/låtskrivare,
JOEY TEMPEST, artist/låtskrivare,
LISA MISKOVSKY, artist/låtskrivare,
NIKLAS STR?MSTEDT, artist

Se där en lista nyttiga idioter som löper storbolagens ärenden i ett upprop på DN.se idag, vilket även Aftonbladet.se noterat.

Jag hyser den allra största respekt för de artister, musiker, regissörer, skådespelare och författare som skrivit under uppropet och som av allt att döma är mycket oroliga för sina framtida möjligheter att försörja sig på sitt skapande. ?ven om just namnen ovan knappast verkar tillhöra de som är fattigast i kultursverige.

Jag hyser respekt för er som skapande, kreativa medborgare. Men jag har ingen respekt för er som politiskt kunniga, eller tyckare. Ni har uppenbarligen inte orkat sätta er in tillräckligt mycket i frågan för att göra relevanta uttalanden. IPRED handlar inte om huruvida ni ska ha rätt att få betalt för ert arbete. Lagen handlar om huruvida vi ska tillåta att privata företag agerar polis i vårt land. Ska vi ge internationella koncerner med miljardvinster rätten att begära ut personuppgifter för att ge till domstol ifall de misstänker att ett brott begåtts?

Att IPRED-lagens motstånd får samma omfång som det mot FRA har främst att göra med att många människor inte är beredda att sälja ut det vi uppfattar som grundläggande rättigheter och skydd mot integritetsintrång ?? inte till staten, inte till mediebolagen.

Ni skriver att ni är oroade av att “den lilla, men högljudda piratgruppen […] ska kunna ta för sig obehindrat av det som vi och andra har skapat”. Sover ni? Har ni inte orkat lyssna på folket? Om ni verkligen tror att det är en liten grupp människor som ägnar sig åt att ladda ner era verk illegalt på nätet så är ni mer ute och cyklar än jag någonsin trodde.

Fildelning är en folkrörelse. Större än alla politiska partier, fackförbund, scoutrörelsen och alla idrottsförbund i Sverige tillsammans. Och den lär inte bli mindre, oavsett vilka rättsövergrepp som regering och riksdag är beredda att begå för att stoppa den.

Ni artister och kreatörer som är rädda för framtiden, ni är det med all rätt. Vi befinner oss i en brytningstid ?? ett paradigmskifte. Den affärsmodell som ni och era föregångare grundat sitt leverne på under de senaste 50 åren är död, eller åtminstone i dödsryckningar. Det kommer inte att gå att sälja plastbitar med media på så länge till. Vi vill inte ha er nuvarande produkt! Det betyder inte att vi inte är intresserade av det ni skapar ?? tvärtom! Aldrig har väl musikintresset eller filmintresset varit så levande bland unga människor som just idag, när all världens samlade produktion finns inom ett par knapptryckningars avstånd.

Ni vet inte hur ni ska tjäna pengar i framtiden. Det vet inte jag heller. Det är osäkert om det finns någon som vet det. Men ett par saker kan vi vara säkra på:

  • Ni har en tjänst (musik/film) som människor har ett stort sug efter och troligen är villiga att betala för eftersom efterfrågan är stor.
  • Den produkt (CD/DVD) ni säljer är död eller nästan död på marknaden, eftersom nedladdning är billigare och snabbare än det ni säljer.

Jag har en enkel teori om illegal nedladdning kontra de lagliga tjänster som finns idag. Den grundar sig på en klassisk triangel: Kvalitet, Pris och Tillgänglighet. Just nu slår de illegala alternativen de lagliga på alla tre punkterna:

  1. Det är ofta bättre kvalitet på det jag kan ladda ner från t.ex. Piratebay än det som säljs på legala nättjänster. Högre bitrate och DRM-fritt så jag kan använda filen i alla mina spelare.
  2. Det är billigare att ladda ner olagligt än lagligt. Oftast helt gratis. Den här punkten kan ni troligen aldrig slå.
  3. Det lättare att få tag i just den musik och film jag vill hos piraterna än det är hos mediabolagen. Det finns fler alternativa utgåvor, fler gamla skivor/filmer att hitta på de illegala tjänsterna än hos de som försöker sälja lagliga kopior.

För att en laglig tjänst ska kunna lyckas måste ni slå piratmarknaden på två av tre punkter. Priset är svårast. Gratis är svårt att gå under. Strunta i priset – sikta in er på de två andra punkterna! Erbjud bättre kvalitet och högre tillgänglighet än de illegala tjänsterna, så kan ni sen rikta in er på att hitta prytpunkten på den tredje punkten ?? priset ?? där det blir roligare och enklare att använda det lagliga alternativet, även om det kostar pengar.

Spotify är det bästa exemplet på det jag pratar om. Jag är premiummedlem och betalar glatt 99 kronor i månaden eftersom tjänsten slår piratalternativet så hårt på tillgänglighetspunkten.

Jag är inte ekonom eller samhällsvetare, men jag ser en framtid för kultur och kulturarbetare. Ni måste vara mer kreativa än någonsin förut. Visa att er kreativitet inte är begränsad till att skriva musik eller text – visa att ni också kan komma på nya, smarta, underbara sätt att tjäna pengar på. Gör er produkt så oumbärlig att folk vill betala för den.

Det här är jobbigt för er ?? jag förstår det. Det är aldrig kul att bli av med sitt levebröd, oavsett om man förlorar jobbet på Volvo för att det är billigare att tillverka bilar i ett annat land, eller om man inte kan leva på sitt skapande för att ingen vill köpa det man säljer. Men utvecklingen är oundviklig. Det spelar ingen roll hur många upprop ni publicerar eller hur många lagar som stiftas. Ni måste jobba vidare. Hårdare än någonsin. Bli smartare affärsmän och kvinnor. Komma närmare er publik.

/M;

Ja, var ligger Ursvik?

Här ligger Ursvik

Edit: nu med bild!

För andra gången kör Sundbybergs stad sin kampanj i tunnelbanan ?? “Var ligger Ursvik?”. Kampanjen går ut på att informera om den nya stadsdelen som växer fram i Sundbybergs kommun, och illustreras med en satellitbild över Stockholm där en stor kartnål pekar ut var Ursvik ligger.

På kartbilden i kampanjen pekas Ursvik ut och hela närområdet identifieras med hjälp av ortsnamn i kartan. Hela närområdet? Nej, självklart inte. Eftersom målgruppen får antas vara välbeställd medelklass så visas naturligtvis inte Ursviks verkliga placering i förortsstockholm.

Den otroligt töntiga beskrivningen av området Ursvik som ligger på ursvik.se ger också en väldigt tydlig bild om vilken grupp man vänder sig till. Jag citerar:

“Du har en espressomaskin hemma […] för det mesta orörd. Du vill nämligen att någon annan gör det åt dig, någon som kan. Någon bakom en sliten bardisk vid ett torg. Någon som hälsar och pratar om saker han läst i Aftonbladet, sånt man kan hålla med om utan att tänka. […] På vägen ner till torget diskuteras en allsvensk startelva hetsigt på en bänk och det skrattas och hälsas. De flesta ansiktena är bekanta och nere vid torghandeln är det en salig blandning av gamla, unga och dagisbarn i gula västar som tittar på hundar och pekar. Du stannar upp och låter allt falla på plats. Så här funkar det alltså. Så här kan man leva. Så här kan man bo.”

Om vi bortser från det ultrakonservativt nymodernistiska nationalromantiska uttrycket i denna copysmörja och istället tittar vidare på kartan så ser vi på kampanjens kartbild att Ursvik ligger nära Sundbyberg och Kista. Andra stadsdelar som är utmärkta på kartan är Bromma, Danderyd och Lidingö.

Misstänkt frånvarande från Ursviks närområde är de stadsdelar som faktiskt ligger nära Ursvik. Jag tänker närmast på Rinkeby, som ligger direkt granne med Ursvik, om än på andra sidan vägen. Andra närmare grannar är Rissne och Hallonbergen. Kanske inte områdsnamn som lockar till dyra bostadsrättsköp på samma sätt som Lidingö eller Djursholm, men trots allt områden där det bor stora mängder människor och med service som de framtida ursviksborna kommer att begagna sig av.

Ursvik

Bild från Riksbyggens webbplats

Jag tycker att de som bor i områden som faktiskt ligger nära Ursvik borde vara förbannade. I många av miljonprogrammens områden som Rinkeby och Hallonbergen satsas det nära nog ingenting på att förnya och förbättra service eller miljö.

Det är självklart att den som vill sälja in ett nytt område till potentiella bostadsrättsköpare väljer att marknadsföra det på ett så attraktivt sätt som möjligt, men nånstans kan man väl ändå dra gränsen? Måste vi förneka och gömma vissa områden av Stockholm för att locka folk?

/M;

Karl Rove i Sverige kan aldrig vara en god nyhet

Aftonbladet skriver om Karl Rove, som varit i Sverige denna vecka, närmare bestämt i Almedalen för att äta lunch med alliansens företrädare. Karl Rove är en av de mest framgångsrika och fruktade kampanjstrategerna i USA, känd och ökänd för sina ofta illvilliga påfund under presidentkampanjer. För mer information om Rove rekommenderar jag varmt ett besök på hans Wikipediasida som är full med smaskigt innehåll om de skandaler och kontroverser han varit inblandad i.
Det är ett intressant sammanträffande att jag bara för några dagar sen såg ett avsnitt av the Daily Show där James Harding varnade för effekterna av att amerikanska kampanjstrateger och kommunikationsbyråer reser världen runt för att, mot betalning såklart, berätta om hur man vinner val. I USA får man anta.

Harding har skrivit en bok, Alpha Dogs: The Americans Who Turned Political Spin into a Global Business som berättar om Sawyer Miller Group, en konsultfirma inom amerikansk politik som ligger bakom presidentkampanjer från Nixon till Bush, och som påverkat utgången i val över hela världen genom att arbeta fram lyckade strategier för valkampanjer.

Boken, berättade Harding hos Jon Stewart, är en varning till länder världen över att inte lyssna på dessa marknadsföringsexperter. USA har länge haft eskalerande problem med att väljarna känt sig mer och mer åtskilda från politiker och den elitklass som de anses representera. I val efter val har smutsiga kampanjtrick och så kallade negativa kampanjer syftat mer till att svärta ner motståndaren än att lyfta fram de egna fördelarna eller partiets visioner. Visst går det att vinna val med rätt marknadsföring, det är t.ex. USAs nuvarande president ett lysande exempel på – två gånger till och med. Men till vilket pris? Harding pratar om demokratins ideal – att den bästa idén, den bästa politiken förtjänar att vinna, inte den som spenderar mest på att förtala sin motståndare. Idealistiskt kan tyckas, men faktum är att i Sverige ligger vi så långt efter amerikanska kampanjer att vi fortfarande befinner oss i någon slags demokratisk järnålder där sånt som partiprogram och listor med vallöften faktiskt fortfarande är viktigare än partiledarens utseende.

Detta måste vara något som alliansen är besvärade av, eftersom man tycker sig behöva råd från Rove.

Det politiska livet i Sverige är fortfarande en otroligt liten ankdamm jämfört med enorma USA, eller Storbrittanien för att ta ett geografiskt närmare exempel. Vi har ett litet land, en stark folkrörelse (än så länge) och aktiva ungdomsförbund som driver frågor oberoende av sina moderpartiers program och politik. Den senaste tidens debatt kring FRA-lagen är ett lysande exempel på att demokratin fortfarande fungerar som den är tänkt i Sverige. När våra folkvalda röstar igenom lagar som går på tvärs mot folkviljan blir det fortfarande folkstorm – även mitt i semesterfirandet. Jag är djupt imponerad av att ALLA riksdagspartiernas ungdomsförbund nu står enade mot FRA-lagen, oavsett vad deras moderparti står för i frågan.

Jag ser inte att alliansen har något alls att vinna på att bjuda in Karl Rove, om det nu inte var för att få veta hur man INTE ska göra för att förstöra det sköra förtroende som vårt folk har för de styrande.

/M;

Vi har faktiskt förbud mot svanskupering av hundar!

Jag har redan tidigare skrivit om den lagliga könsstympning som pågår i Sverige, i detta nu.

Idag skriver Ingmar Hedman, docent i allmän kirurgi på SvD om samma sak, och han ger sitt debattinlägg en fantastisk slutkläm. Medan vi tillåter föräldrar i Sverige att stympa den mest känsliga delen av sina söners kroppar har vi en lag som förbjuder svanskupering av hundar!

Av vilken anledning är det förbjudet att skära svansen av valpar? Man kan anta att lagstiftarna lyssnat på djurvänner som förklarat det onödiga i vanan att kupera svansen på vissa hundraser, att hundarna får lida, att ett liv utan svans är fel, eftersom svansen finns där av en anledning.

?r inget av dessa argument starka nog att skydda våra små nyfödda gossebarn? När ska lagstiftarna vakna och inse att manlig omskärelse är ett otidsenligt, religionspåbjudet, medicinskt omotiverat och framförallt smärtsamt ingrepp i ett värnlöst barns kropp?

Finns det överhuvudtaget någon politiker i riksdagen som har stake nog (ordvits, sorry) att lägga en motion om ett förbud mot all omskärelse av omyndiga personer? Någon?

/M;

Varför säger ingen sanningen om ombildningarna?

Som en del av sin serie om bostadssituationen och utvecklingen i Stockholm har DN idag en intervju med docent Jan Jörnmark där han förutspår att upp till 80% av lägenheterna i innerstan kan bli bostadsrätter inom en snar framtid. Stadsbyggnadsborgarrådet, moderaten Mikael Söderlund försvarar utvecklingen med att staden inte aktivt arbetar för “något 80-20-förhållande”. Samtidigt påpekar Jörnmark att det ökande antalet bostadsrätter och deras ökande värde har en stark påverkan på ekonomin i stort i Stockholm.

Igår postade jag ett inlägg om att smärtgränsen redan är uppnådd vad gäller priser på bostäder i Stockholm, och jag fick genast mängder med mothugg i kommentarerna. Ingen verkade tycka att jag hade fel vad gäller priserna på bostäder, snarare att unga inte ska klaga så förbannat, för många andra har minsann fått kämpa ihop en mindre förmögenhet för att kunna köpa en etta i innerstan.

Det är ju verkligen att missa min poäng. Det är väl bara att gratulera dem som har orkat och kunnat kämpa sig till en insats för att få råd att köpa en lägenhet i ett attraktivt läge. Bra jobbat! Men vad jag försökte säga var att det är långt ifrån alla som har den möjligheten, oavsett hur hårt de kämpar. De 100 000 – 200 000 kronor som krävs i kontantinsats är bra nära en årslön för väldigt många människor i Stockholm med låga löner. Framförallt unga, som kanske inte kan förvänta sig att tjäna några stora summor under det första årtiondet de arbetar.

Men det är något som är skumt med hela den här debatten. Från politiskt håll pratas det endast om hur mycket de stackars hyresgästerna längtar efter att få “äga” sitt eget boende (vilket är ett rent felaktigt påstående – bostadsrätt betyder just rätten att bo, inte att du faktiskt äger din lägenhet) och att boendeformerna i staden ska vara blandade. Men enligt artikeln i DN är 54% av lägenheterna i centrala Stockholm redan bostadsrätter. ?r det då inte redan blandat?

De som står i begrepp att köpa loss sin bostad från de kommunala bostadsbolagen (eller för all del en privatvärd) pratar ofta om hur skönt det ska bli med bostadsrätt för att man ska få möjlighet att måla om som man vill, eller att sammanhållningen ska bli så mycket bättre i kvarteret.

Väldigt, väldigt sällan hör man någon ta bladet från munnen och säga det som åtminstone jag tror är hela drivkraften bakom utvecklingen ?? att man vill tjäna stora pengar. Så länge fastigheterna fortsätter att säljas för rabatterat pris till den som för tillfället råkar bo i en lägenhet i huset kommer folk att vilja köpa i längtan efter “det stora klippet”.

Alla Stockholmare känner väl minst en person som tjänat storkovan på att vara med i en ombildning ?? åtminstone på pappret, eftersom många inte sålt sin bostadsrätt ännu. Denna kommunalt sponsrade tombola skapar en feber som drar från kvarter till kvarter och med vilda rykten som följd:

“Grannarna fick betala 2,5 miljoner för sin lya och sålde den sex månader senare för 3,5 miljoner!”

Jag försöker att inte vara missunnsam i onödan, och jag skulle ljuga om jag skulle påstå att jag inte själv skulle göra samma affär om möjligheten erbjöds ?? vem skulle inte det ?? men jag har väldigt svårt att förstå varför så få vågar prata högt om att det är detta, och inget annat, som står bakom “viljan att äga sin bostad”?

Om bostäderna istället såldes till rådande marknadspris, så att den eventuella vinsten vid försäljning var helt beroende på att bostadspriserna fortsätter att stiga, och om bankerna dessutom inte lånade ut pengar till 90% eller till och med 100% av bostadens pris utan istället satte gränsen säg vid 75%, hur många skulle då vilja köpa sin bostad för att det kan bli så mycket mysigare grillfester i en bostadsrättsförening än i en hyresrätt?

/M;