Texas 2012

Under årets Texasresa skrev jag löpande på Facebook, men jag sammanställer dessa poster här för att ha dem samlade i ett sammanhang utanför FB.

Dag tre i TX. Vi åkte till Baytown Raceway park för att se dirt racing med sprint cars.

Hoppade över de friterade kalkonklubborna och corndogsen för att istället njuta av atmosfären när fyratusen vita amerikaner samlas för att be, svära in sina barn i armén, dricka bärs och skrika “whoop” eller “yeah” medan de ser små bilar åka runt, runt, runt i en jordgrop.

Dag fem i TX. På väg till Bridge City åt vi frukost på en Waffle House i utkanten av Baytown (närmare bestämt hw 146 & I-10).

Waffle House är en institution i sydstaterna. En liten koiskliknande byggnad som agerar som en slags tidsmaskin där insidan ständigt är den 23 februari 1971. Små tanter i hårnät steker våfflor och bacon efter order som skriks ut av andra små tanter (utan hårnät) som serverar, ständigt med en plåtkanna blaskigt kaffe i handen.

Stället frekventeras mest av äldre texaner i cowboyhatt och eftersom det alltid är 1971 inne på Waffle House är det en fristad från nutidens liberaler, progressiva och andra läskiga människor. Det är regel att servitrisen kallar dig “honey” eller “sugar”, som i “You want some more coffee, sug?”.

Waffle House hade länge en egen skiva i den jukebox som alltid måste finnas i restaurangen och den skivan hade låtar som bara handlade om Waffle House. Nu är skivan borta, men tack vare Internet får vi lyssna på “Special lady at the waffle house” ändå: http://www.youtube.com/watch?v=fCfNB_qfl9Y

Våfflorna är goda, men hygienen på restaurangen lämnar en hel del övrigt att önska.

Dag sex i TX. Det har blivit dags att ge sig i kast med det mest amerikanska av allt amerikanskt – hamburgaren.

Hamburgare är ett riktigt sorgligt kapitel hemma i Stockholm. Nu har jag inte hunnit besöka “Flippin’ Burgers” än som är nyöppnat och ska vara svaret på våra hamburgarböner, men generellt kan man säga att den bästa burgaren i Stockholm är ungefär hälften så god som den sämsta burgaren i Texas.

Vanligen brukar vi åka till Seabrook och äta på Tookie’s, som nästan rutinmässigt vinner eller åtminstone tar en tätposition i omröstningar om Houstons bästa burgare. Men på sistone har jag varit nyfiken på “Someburger” som ligger här mitt i Baytown, om inte annat för namnet. “Someburger” är kanske inte det bästa namnet på en restaurang om man vill påstå att man har riktigt goda hamburgare, men en skylt i fönstret skvallrar om att man har blivit vald till Baytowns bästa burgare 2012, så det finns ju hopp!

Det första man måste veta när man kommer in på en hamburgersylta som denna är vad man ska ha för något. Det är inte helt lätt om man aldrig har varit där förut, men att stå framför disken och vela medan man försöker studera menyn som bara finns på en tavla bakom den otålige servitrisen är inte att rekommendera. Därför blev det bara en “double cheese bacon burger” denna gång, men jag blev inte besviken.

Köttet var, som vanligt i Texas, helt perfekt grillat. Krispigt, på gränsen till bränt på utsidan men riktigt saftigt och mjukt på insidan. 100% nötkött, inga kryddningar eller andra konstigheter. På detta bara sallad, tomat, majonnäs, saltgurka, bacon och massor av amerikansk ost. Inga hamburgerdressingar, bananskivor, mögelostar eller andra svenska påhitt.

Vad äter man till hamburgaren då? Lökringar förstås. Omöjliga att hitta med någon som helst kvalitet i Sverige, finns överallt här. Varför? Säkert för att en gul lök i mataffären här ser ut som en liten honungsmelon i storleken. Här kallar de dem “Texas sweet onions” och de är verkligen söta i smaken förutom själva gigantismen. Hursomhelst ger det supergoda lökringar.

Nyttigt? Nej. Gott? Absolut.

Dag 8 i TX. Så var det äntligen dags att besöka Hugo’s, kanske världens bästa restaurang. Eller åtminstone den bästa i Houston, TX.

Här är maträtten. Det vi ser är “Carne Brava”, eller “wood grilled skirt steak smothered in rajas, served with guacamole, refritos, arroz a la Mexicana and warm tortillas”.

Förra året, när jag beställde rätten för första gången, satt jag och grät av lycka medan jag åt de extremt möra köttbitarna och den starka och goda såsen. Och jag pratar verkliga tårar som rann nerför kinderna. Jo, det finns mat som är så god. Medan jag försökte samla mig satt jag och funderade på varför jag grät – om det var för att jag visste att jag aldrig skulle kunna få så god mat i Sverige eller om det bara var så gott att hjärnan inte visste hur den skulle reagera?

Nå, i år blev det inga lyckotårar även om jag kände viss fukt i ögonvrån när första biten kom in i munnen, men det var minst lika gott även denna gång.

Idag åker Heather och jag till Galveston för vår “minisemester” utan ungarna. I Galveston brukar det vara lite svårare att hitta riktigt bra mat men jag ska göra ett nytt försök i år igen.

Dag 10 i TX. Heather och jag tog vår årliga dag i Galveston, Texas utan barn och åt gott och njöt av miljön.

Vi gifte oss i Galveston och har sedan dess en särskild anknytning till ön och staden. Galveston har en märklig historia. Under 1800-talet växte staden fram som Söderns största hamn och Texas största stad. Den låg väldigt strategiskt på en ö allra längst ut mot Mexikanska Golfen och blev en metropol och symbol för de moderna sydstaterna. Här fanns några av de första restaurangerna i Texas som blev “desegregerade”, dvs tillät svarta och vita att äta tillsammans och här fanns pengarna, arkitekturen, konsten, svartabörs-handeln, kasinon och mycket annat som hör storstaden till.

Men den 8 september år 1900 slog en orkan till. Den värsta naturkatastrofen som hittills inträffat i USA dödade runt 10 000 människor under en natt då hela staden ställdes under vatten och stora delar av bebyggelsen bara sveptes med ut till havs.

Det var efter 1900 som Houston, som ligger lägre inåt land och därmed på säkrare mark, började växa på bekostnad av Galveston, och Galveston återhämtade sig aldrig riktigt efteråt. Man byggde en hög “mur” mot vattenmassorna, men Galveston har även efteråt drabbats svårt att ett flertal orkaner, nu senast “Ike” år 2008 då stora mängder av staden åter lades under vatten.

Idag är Galveston en ganska sömnig turistort, med några fina restauranger och affärer där man kan köpa vykort och snäckskal, men massor av fattiga människor och trasiga hus uppblandat med turisterna. En häftig plats och helt klart sevärd om du någonsin befinner dig i Houston. Galveston ligger bara en halvtimmes bilfärd söderut.

På YouTube finns en kort dokumentärfilm om katastrofen 1900: http://www.youtube.com/watch?v=ZX88xLJVfpI

Dag 13 i TX. Fjärde Juli. USA:s nationaldag. I Texas som vanligt en stekhet dag då allting går i rött, blått och vitt.

I Baytown firas nationaldagen i den största parken i stan där flera artister spelar (nästan alltid bara modern country) och det går att köpa friterad frityrsmet med florsocker på, friterade Oreos med florsocker på och friterade varmkorvar utan florsocker på.

På sistone har staden tagit sitt förnuft till fånga och börjat sätta igång de officiella festligheterna först klockan 17, när solen står lite lägre och temperaturen är nere på barmhärtiga 36 grader i skuggan istället för som tidigare mitt på dagen då djur svimmar, äldre och barn får solsting och alla bränner näsan och axlarna.

Först av allt kommer paraden. Man spärrar av en hel gata, och med poliseskort kommer så stadens stoltheter. En marinkårssoldat som nyligen fått nån slags medalj. Två småflickor som är “Miss South Texas” nånting. En danstrupp från en dansskola i stan. Ett eller två militärfordon. Och så NRA.

National Rifle Association, eller som i detta fall “friends of NRA” har en självklar plats i paraden, under ett fjärdejuli-firande där vi ser många små barn leka med maskingevär av plast medan deras pappor och mammor stolt tittar på. Det är för oss svenskar svårt att förstå riktigt hur närvarande vapnen alltid är här, men på fjärde juli firar man inte bara USA:s födelsedag, utan alla sina friheter, inklusive friheten att bära vapen.

När mörkret till slut faller börjar man spela patriotisk musik och sätter igång med ett hejdundrande fyrverkeri som lyser upp hela staden. Det är mäktigt, vackert och väldigt, väldigt typiskt. Pang, bom, smäll. Heja USA!

Dag 20 i TX. Det här med ätandet har till slut börjat ge vidriga effekter. Har ni sett “Supersize me?” Då vet ni hur jag känner mig. 30 dagar där jag ständigt, vid varje måltid stoppar i mig ungefär dubbelt så mycket som jag borde, kan och orkar. Men det är för gott för att låta bli. Jag har gått från hål fyra på skärpet till hål tre och nu snart på väg till hål två.

På bilden ser vi det jag åt till efterrätt på Torchy’s Tacos i Houston häromdagen. Bollar av “chocolate-chip cookie dough” friterade i kaksmulor och olja, med inlagda körsbär. Alla andra åt två. Jag åt tre.

Igår åt vi lunch på “Tamale Ranch” med en kompis. Jag åt “Cochinita Pibil”, vilket bestod av nåt halvkilo fläskkött badande i en av de absolut godaste såser jag nånsin smakat. Efteråt tog vår kompis in en “Crepas de Cajeta” vilket bestod av fyra pannkakor med kolasås och glass. Jag åt en av dem. Sen åkte vi och åt glass på Baskin & Robbins. På kvällen, efter middagen, åt jag sen glass igen. Tre efterrätter på en dag! Och kanske nåt kilo kött totalt.

På kvällen låg jag och ojade mig, både av ångest över matmängden, och det faktum att magen stod i fyra hörn. Men det G?R inte att låta bli att äta lika mycket nästa dag, när nya delikatesser väntar. Det är en oändlig tur att jag inte bor här, för jag skulle väga 200 kilo inom ett par år eftersom jag helt saknar matdisciplin i detta land.

Det är ju lättare att tillämpa portionskontroll hemma i Sverige, där maten oftast är ganska trist än här där i princip varje måltid är en smaklöksfest av helt andra proportioner.

Dag 25 i TX. Jag vet att det har regnat och åskat en hel del hemma i Sthlm. Men intet är som åskvädren här i Texas. Det smäller av en helt annan typ, djupare, hårdare och högre. Och när det regnar så är det med så stora droppar att bara ett tre meters språng mellan ytterdörren och bildörren gör dig dyblöt.

Nu har det regnat och åskat varje dag i över en vecka här, men väderrapporten lovar bättre väder denna vecka. “Bättre väder” betyder förstås sämre väder, eftersom det med solen kommer högre temperaturer. Jag har gillat regnet eftersom det varit runt 25-30 grader varmt och rätt behagligt, om än 100% luftfuktighet. Nu i solen blir det genast 35-40 igen och man får snabbt pusta mellan de luftkonditionerade rummen hemma, i bilen, i affären, på restaurangen. Om man av något skäl måste vistas utomhus mer än 30 sekunder är man genast genomblöt av svett och måste duscha efteråt.

På fredag bär det av hemåt igen. Ser fram emot svalare temperaturer, min egen säng, min egen dusch och flipperspelen i vardagsrummet.

2 thoughts on “Texas 2012”

Leave a Reply

Your email address will not be published.