Flipper-VM är räddat – men lagen måste bort!

I helgen ska det som kallas flipper-VM, nämligen tävlingen IFPA, spelas i Sverige. Men det var väldigt nära att det inte blev av då Lotteriinspektionen plötsligt harklade sig och begärde in tillståndsansökan enligt automatspelslagen.

Automatspelslagen? Varför skulle den påverka möjligheten att genomföra en helt vanlig flippertävling? Jo, i Sverige är det så märkligt att flipperspel anses vara så skadliga för ungdomen att det finns en särskild lag som reglerar dem och andra “automatspel”. Den här lagen kräver att den som har flipperspel utställda på en för allmänheten tillgänglig plats har ett särskilt tillstånd för detta. Ett tillstånd som det kostar massor av pengar att söka och som ställer väldigt särskilda krav på lokal, ordning och reda och en hel del annat som du säkert inte trodde var möjligt att utkräva för att kunna spela flipper på till exempel ett café.

Jag tänkte skriva ett långt blogginlägg om hur galet och vansinnigt det är att vi har den här lagen och om hur nära det var att vi fick ett totalförbud för flipperspel i Sverige när lagen skrevs. Men då fick jag se att en av Sveriges bästa flipperspelare, han vi bara kallar “Den Gamle”, redan hade skrivit en lång och underhållande text om det absurda i situationen. Med hans tillstånd återpublicerar jag den här.

-Hej, mitt namn är Mats och jag är flipperspelare.
Så kanske jag borde presentera mig om man får tro de utredningar som ligger till grund för den lag rörande automatspel som vi har idag.

Helt visst är jag en flipperspelare. Flipper är min stora hobby och jag reser land och rike runt för att spela tävlingar, och jag gör det ganska bra. I skrivande stund ligger jag topp-5 i världen på en ständigt växande rankinglista som just nu omfattar drygt 6000 spelare från 22 länder. (www.pinballrankings.com)
Jag tar flipper på samma allvar som en idrottsutövare tar sin sport, eller åtminstone lika seriöst som personer som hänger sig åt marginalintressen tenderar att göra.

Lagen som reglerar automatspel (det vill säga flipper- och arkadspel) i Sverige heter
Lag (1982:636) om anordnande av visst automatspel och den tar sig själv på minst lika stort allvar.
Den syftar till att försvåra för operatörer och begränsa deras möjligheter att ställa ut flipper.
Detta görs genom olika avgifter, tillståndskrav samt kontroll över vem som får ställa ut spel, var spelen får ställas ut, vem som får spela på spelen och när det får spelas på spelen.
Det kan vara värt att påminna om att vi alltså pratar om flipperspel, inte om avfyrningskoder för kärnvapen.

Förutom att lagen i sig stiftades i en tid då vi hade två TV-kanaler, Olivia Newton John låg på listorna med “Physical”, Brezjnev var president i Sovjetunionen och Berlinmuren stod stadigare än någonsin, så baserar den sig på rapporter och undersökningar som gjordes ytterligare ett antal år tidigare, dvs på 70-talet.
Detta går inte helt omärkbart förbi, för att uttrycka det försiktigt.

Den genomsnittlige flipperspelaren idag är en förvärvsarbetande man på mellan 30 och 45 år.
Frågar du en tonåring vad flipper är så tittar han oförstående på dig, eller säger möjligen: “Menar du pinball? Som man spelar på datorn? Vad då, finns det på riktigt?”

I propositionen till ovan nämnda lag (Proposition 1981/82:203) förutsätts dock att flipperspelare är ungdomar. Det påpekas omgående att lagen har tillkommit av sociala skäl, att man vill försöka förhindra “dåliga ungdomsmiljöer”.
Texten genomsyras av tanken att i princip all fritidssysselsättning som inte är av förenings- eller folkrörelsekaraktär är meningslös och av ondo.

I promemorian Kommunal kontroll över spelhallar-en olämplig undomsmiljö, som ingår som bilaga i propositionen, börjar man med att lite generellt beskriva ungdomarnas situation.

“Ändrade livsmönster, samhällets omdaning och nya moraluppfattningar gör att många ungdomar upplever konflikter, vilsenhet och ett ‘tomrum’ – en känsla av att leva i ‘ingenmansland’. Detta tomrum riskerar att fyllas ut av olika kommersiella verksamheter inom hela fritidssektorn.”

De onda, kommersiella fritidsverksamheterna ligger i försåt för de vilsna och rotlösa ungdomarna, redo att slå klorna i dem och deras plånböcker.

Vidare heter det helt opartiskt att: “Den sociala otryggheten med sysslolöshet, en känsla av onyttighet och en bristande framtidstro kan utnyttjas av den kommersiella nöjesindustrin”

Sedan följer en beskrivning av potentiellt “dåliga ungdomsmiljöer” i allmänhet.
Där uppräknas (håll i hatten nu!): “Tunnelbanestationer, köpcentra, parker, torg, stationer, bostadsområden, ungdomsgårdar, spelhallar, restauranger, pubar och diskotek”.
Det finns med andra ord inte många säkra zoner för en av vilsenhet och tomhet uppfylld ungdom att vistas i. Man anar att endast föreningslokaler (och möjligen hårt trafikerade motorvägar) anses trygga nog.

Därefter är det dags att skjuta in sig på spelhallarna i synnerhet, och där kan man skönja en kluven inställning. Man refererar till en undersökning med det upplyftande namnet Stockholms kommun. Delutredning om olämpliga, passiviserande och destruktiva ungdomsmiljöer (1981).

Det påpekas att enligt undersökningen är det inte själva verksamheten som bedrivs som är det farliga. Faktum är att endast i 3% av fallen så anges den egentliga verksamheten som olämplig. Det är platser där ungdomar samlas som skapar problem.

Det fanns dock de som ansåg att själva verksamheten, flipperspelandet, var det olämpliga.
“Vad särskilt gäller spelhallarna kan sägas att den egentliga verksamheten i sig bär fröet till en dålig ungdomsmiljö”

Sammantaget så menar man att spelande på automatspel inte är en meningsfull sysselsättning (till skillnad från föreningsliv) och att det råder dålig kontakt mellan ungdomar och vuxna i hallarna. Det sista kan låta besynnerligt, men det har nämligen på annan plats i utredningen konstaterats att kontakt med vuxna är det som ungdomar värdesätter allra högst – mycket högre än exempelvis materiella ting eller pengar. Min gissning är att detta har konstaterats av önsketänkande vuxna själva. Kanske vuxna som hoppade direkt från blöja till kostym, utan att passera det besvärande tonårsstadiet.

Sedan följer en kanonad av alla “självklara” faror.
Att det kostar en hel del att spela automatspel och att många skuldsätter sig eller begår brott för att finansiera sitt spelande.

Fakta: Idag kostar ett parti flipper mindre än en 88:an. Tio kronor i Stockholmstrakten och fem kronor i många andra delar av landet. För detta får man spela allt ifrån fem minuter till många timmar beroende på ens skicklighet.

I utredningen dras narkotikahandlare och andra lömska element förstås till spelhallarna som flugor till en sockerbit. Det viskas om homosexuell prostitution. Är det där vi vill att våra barn ska tillbringa sin uppväxt? Icke!

Fakta: Här kanske det kan vara värt att påpeka att under de 30 år jag har spelat flipper i stadens alla tillgängliga lokaler har jag aldrig stött på narkotikaförsäljning och givetvis aldrig prostitution. Att någon skulle prostituera sig för att få ihop pengar till något som kostar mindre än en kopp kaffe känns som att det faller på sin egen orimlighet.

Det lades till och med fram förslag om totalförbud för flipper. Några remissinstanser som var för totalförbud var Hem och Skola, Länsstyrelsen i Jönköpings län samt Polisstyrelsen i Gävle.
Nu var inte alla lika uppeldade som Hem och Skola, så man nöjde sig med att stifta den lag vi har idag.

Det här påminner lite om den samtida häxjakten på den livsfarliga videobandspelaren, eller för all del moralpaniken rörande tv- och dataspel idag. Beslutsfattarna, som förmodligen fortfarande får en obehagsklump i halsen om de stöter på serier eller jazz, hyste en fullkomligt ogrundad rädsla för en trälåda med knappar på sidorna.

Slutord

Det jag stör mig på mest av allt är nog tre saker:

1) Att de här gamla, och politiskt inte helt ofärgade utredningarna, alltså de om hur ungdomar tyckte, tänkte och hade det för 30 år sedan, fortfarande tycks ligga till grund för beslutsfattande vad gäller tillstånd.

2) Att myndigheter fortfarande tror att flipperspel är en ungdomsföreteelse. Ingen skulle bli gladare än jag om ungdomar faktiskt fick chansen att upptäcka och spela lite flipper, men så är alltså inte fallet. De som spelar är de som växte upp med flipper och har ett nostalgiskt förhållande till detta snart 100-åriga kulturfenomen.

3) Att det fortfarande talas om “olämpliga ungdomsmiljöer” i samband med flipper.
Eftersom lagen på ett effektivt sätt har bidragit till att utrota arkadhallar står numera
uppskattningsvis 80% av flipperspelen utställda på biljardhallar, restauranger och pubar som alla redan har en 18-årsgräns. Det är alltså inte ens fråga om dåliga ungdomsmiljöer längre, utan möjligen om dåliga vuxenmiljöer.

Man kan tycka att en myndig person inte behöver fullt så mycket statligt skydd mot att förledas till att lägga en tiokrona på ett parti flipper.

Mats Runsten – hängiven medelålders utövare av ett utrotningshotat bollspel

4 thoughts on “Flipper-VM är räddat – men lagen måste bort!”

  1. Hej, Jag är Webster och jag spelar inte flipper.
    Det är inte för att jag inte vill, utan för att jag har så usla reflexer. Jag önskar jag kunde.
    Det skulle inte vara helt lätt att ordna, tyvärr. Det finns inga flipperspel där jag bor. Närmsta som jag känner till är sex mil bort. Det beror i sin tur på att farbror staten bestämde sig för att utrota flipperspelen eftersom “de var onda och dåliga”, precis som Mats beskriver. I stället har vi fått pokerautomater i varenda pizzeria där man spelar om betydligt större summor än enstaka femmor och tior och där folk tror de kan vinna förmögenheter. Sicket framsteg.
    Och medan den stora överförmyndaren staten försöker hindra folk i 45-årsåldern (som mig) från att göra av med veckopengen på moraliskt urholkande automatspel så har andra delar av lagmaskineriet passat på att göra serier olagliga, precis som Mats hade en känsla av. Den som inte känner till “Mangadomen” kan skumma lite på aftonbladets site. Samma moralpanik inför en ungdomskultur som beslutsfattarna inte begriper, och samma känsla av att lagstiftarna saknar Major Ugglas Morgongymnastik i radion som skapade en generation av sunda unga pojkar som utövade lagsporter och drack varm choklad. Och gick i takt en hel del. Och lydde order när de vuxna sade till om något.

    Lyckligtvis är den tiden förbi, men det vore fint om lotteriinspektionen höll sig till att reglera spel som kan ge vinst. Det vore klädsamt om lagen moderniserades med ett sådär 40 år yngre perspektiv. Det vore rimligt om lagstiftarna lärde sig se skillnad på serier och riktiga foton och ägnade sig åt att bekämpa brott som har offer. Det är dags att vädra värderingarna från 30-till-70-talet ur lagbokens syn på vad som är bra för barn och unga.
    Och i ett väl fungerande samhälle borde man kunna ställa upp ett flipperspel utan att behöva något som liknar en vapenlicens. Det ?R inte kärnvapen.

  2. Bumpar detta utmärkta blogginlägg.
    Vad har hänt gällande detta senaste 34:a åren? Föråldrad var automatspelslagen redan när den kom till, vakna nu politiker!

    //Jocke

Leave a Reply

Your email address will not be published.