Under årets Texasresa skrev jag löpande på Facebook, men jag sammanställer dessa poster här för att ha dem samlade i ett sammanhang utanför FB.

Dag tre i TX. Vi åkte till Baytown Raceway park för att se dirt racing med sprint cars.

Hoppade över de friterade kalkonklubborna och corndogsen för att istället njuta av atmosfären när fyratusen vita amerikaner samlas för att be, svära in sina barn i armén, dricka bärs och skrika “whoop” eller “yeah” medan de ser små bilar åka runt, runt, runt i en jordgrop.

Dag fem i TX. På väg till Bridge City åt vi frukost på en Waffle House i utkanten av Baytown (närmare bestämt hw 146 & I-10).

Waffle House är en institution i sydstaterna. En liten koiskliknande byggnad som agerar som en slags tidsmaskin där insidan ständigt är den 23 februari 1971. Små tanter i hårnät steker våfflor och bacon efter order som skriks ut av andra små tanter (utan hårnät) som serverar, ständigt med en plåtkanna blaskigt kaffe i handen.

Stället frekventeras mest av äldre texaner i cowboyhatt och eftersom det alltid är 1971 inne på Waffle House är det en fristad från nutidens liberaler, progressiva och andra läskiga människor. Det är regel att servitrisen kallar dig “honey” eller “sugar”, som i “You want some more coffee, sug?”.

Waffle House hade länge en egen skiva i den jukebox som alltid måste finnas i restaurangen och den skivan hade låtar som bara handlade om Waffle House. Nu är skivan borta, men tack vare Internet får vi lyssna på “Special lady at the waffle house” ändå: http://www.youtube.com/watch?v=fCfNB_qfl9Y

Våfflorna är goda, men hygienen på restaurangen lämnar en hel del övrigt att önska.

Dag sex i TX. Det har blivit dags att ge sig i kast med det mest amerikanska av allt amerikanskt – hamburgaren.

Hamburgare är ett riktigt sorgligt kapitel hemma i Stockholm. Nu har jag inte hunnit besöka “Flippin’ Burgers” än som är nyöppnat och ska vara svaret på våra hamburgarböner, men generellt kan man säga att den bästa burgaren i Stockholm är ungefär hälften så god som den sämsta burgaren i Texas.

Vanligen brukar vi åka till Seabrook och äta på Tookie’s, som nästan rutinmässigt vinner eller åtminstone tar en tätposition i omröstningar om Houstons bästa burgare. Men på sistone har jag varit nyfiken på “Someburger” som ligger här mitt i Baytown, om inte annat för namnet. “Someburger” är kanske inte det bästa namnet på en restaurang om man vill påstå att man har riktigt goda hamburgare, men en skylt i fönstret skvallrar om att man har blivit vald till Baytowns bästa burgare 2012, så det finns ju hopp!

Det första man måste veta när man kommer in på en hamburgersylta som denna är vad man ska ha för något. Det är inte helt lätt om man aldrig har varit där förut, men att stå framför disken och vela medan man försöker studera menyn som bara finns på en tavla bakom den otålige servitrisen är inte att rekommendera. Därför blev det bara en “double cheese bacon burger” denna gång, men jag blev inte besviken.

Köttet var, som vanligt i Texas, helt perfekt grillat. Krispigt, på gränsen till bränt på utsidan men riktigt saftigt och mjukt på insidan. 100% nötkött, inga kryddningar eller andra konstigheter. På detta bara sallad, tomat, majonnäs, saltgurka, bacon och massor av amerikansk ost. Inga hamburgerdressingar, bananskivor, mögelostar eller andra svenska påhitt.

Vad äter man till hamburgaren då? Lökringar förstås. Omöjliga att hitta med någon som helst kvalitet i Sverige, finns överallt här. Varför? Säkert för att en gul lök i mataffären här ser ut som en liten honungsmelon i storleken. Här kallar de dem “Texas sweet onions” och de är verkligen söta i smaken förutom själva gigantismen. Hursomhelst ger det supergoda lökringar.

Nyttigt? Nej. Gott? Absolut.

Dag 8 i TX. Så var det äntligen dags att besöka Hugo’s, kanske världens bästa restaurang. Eller åtminstone den bästa i Houston, TX.

Här är maträtten. Det vi ser är “Carne Brava”, eller “wood grilled skirt steak smothered in rajas, served with guacamole, refritos, arroz a la Mexicana and warm tortillas”.

Förra året, när jag beställde rätten för första gången, satt jag och grät av lycka medan jag åt de extremt möra köttbitarna och den starka och goda såsen. Och jag pratar verkliga tårar som rann nerför kinderna. Jo, det finns mat som är så god. Medan jag försökte samla mig satt jag och funderade på varför jag grät – om det var för att jag visste att jag aldrig skulle kunna få så god mat i Sverige eller om det bara var så gott att hjärnan inte visste hur den skulle reagera?

Nå, i år blev det inga lyckotårar även om jag kände viss fukt i ögonvrån när första biten kom in i munnen, men det var minst lika gott även denna gång.

Idag åker Heather och jag till Galveston för vår “minisemester” utan ungarna. I Galveston brukar det vara lite svårare att hitta riktigt bra mat men jag ska göra ett nytt försök i år igen.

Dag 10 i TX. Heather och jag tog vår årliga dag i Galveston, Texas utan barn och åt gott och njöt av miljön.

Vi gifte oss i Galveston och har sedan dess en särskild anknytning till ön och staden. Galveston har en märklig historia. Under 1800-talet växte staden fram som Söderns största hamn och Texas största stad. Den låg väldigt strategiskt på en ö allra längst ut mot Mexikanska Golfen och blev en metropol och symbol för de moderna sydstaterna. Här fanns några av de första restaurangerna i Texas som blev “desegregerade”, dvs tillät svarta och vita att äta tillsammans och här fanns pengarna, arkitekturen, konsten, svartabörs-handeln, kasinon och mycket annat som hör storstaden till.

Men den 8 september år 1900 slog en orkan till. Den värsta naturkatastrofen som hittills inträffat i USA dödade runt 10 000 människor under en natt då hela staden ställdes under vatten och stora delar av bebyggelsen bara sveptes med ut till havs.

Det var efter 1900 som Houston, som ligger lägre inåt land och därmed på säkrare mark, började växa på bekostnad av Galveston, och Galveston återhämtade sig aldrig riktigt efteråt. Man byggde en hög “mur” mot vattenmassorna, men Galveston har även efteråt drabbats svårt att ett flertal orkaner, nu senast “Ike” år 2008 då stora mängder av staden åter lades under vatten.

Idag är Galveston en ganska sömnig turistort, med några fina restauranger och affärer där man kan köpa vykort och snäckskal, men massor av fattiga människor och trasiga hus uppblandat med turisterna. En häftig plats och helt klart sevärd om du någonsin befinner dig i Houston. Galveston ligger bara en halvtimmes bilfärd söderut.

På YouTube finns en kort dokumentärfilm om katastrofen 1900: http://www.youtube.com/watch?v=ZX88xLJVfpI

Dag 13 i TX. Fjärde Juli. USA:s nationaldag. I Texas som vanligt en stekhet dag då allting går i rött, blått och vitt.

I Baytown firas nationaldagen i den största parken i stan där flera artister spelar (nästan alltid bara modern country) och det går att köpa friterad frityrsmet med florsocker på, friterade Oreos med florsocker på och friterade varmkorvar utan florsocker på.

På sistone har staden tagit sitt förnuft till fånga och börjat sätta igång de officiella festligheterna först klockan 17, när solen står lite lägre och temperaturen är nere på barmhärtiga 36 grader i skuggan istället för som tidigare mitt på dagen då djur svimmar, äldre och barn får solsting och alla bränner näsan och axlarna.

Först av allt kommer paraden. Man spärrar av en hel gata, och med poliseskort kommer så stadens stoltheter. En marinkårssoldat som nyligen fått nån slags medalj. Två småflickor som är “Miss South Texas” nånting. En danstrupp från en dansskola i stan. Ett eller två militärfordon. Och så NRA.

National Rifle Association, eller som i detta fall “friends of NRA” har en självklar plats i paraden, under ett fjärdejuli-firande där vi ser många små barn leka med maskingevär av plast medan deras pappor och mammor stolt tittar på. Det är för oss svenskar svårt att förstå riktigt hur närvarande vapnen alltid är här, men på fjärde juli firar man inte bara USA:s födelsedag, utan alla sina friheter, inklusive friheten att bära vapen.

När mörkret till slut faller börjar man spela patriotisk musik och sätter igång med ett hejdundrande fyrverkeri som lyser upp hela staden. Det är mäktigt, vackert och väldigt, väldigt typiskt. Pang, bom, smäll. Heja USA!

Dag 20 i TX. Det här med ätandet har till slut börjat ge vidriga effekter. Har ni sett “Supersize me?” Då vet ni hur jag känner mig. 30 dagar där jag ständigt, vid varje måltid stoppar i mig ungefär dubbelt så mycket som jag borde, kan och orkar. Men det är för gott för att låta bli. Jag har gått från hål fyra på skärpet till hål tre och nu snart på väg till hål två.

På bilden ser vi det jag åt till efterrätt på Torchy’s Tacos i Houston häromdagen. Bollar av “chocolate-chip cookie dough” friterade i kaksmulor och olja, med inlagda körsbär. Alla andra åt två. Jag åt tre.

Igår åt vi lunch på “Tamale Ranch” med en kompis. Jag åt “Cochinita Pibil”, vilket bestod av nåt halvkilo fläskkött badande i en av de absolut godaste såser jag nånsin smakat. Efteråt tog vår kompis in en “Crepas de Cajeta” vilket bestod av fyra pannkakor med kolasås och glass. Jag åt en av dem. Sen åkte vi och åt glass på Baskin & Robbins. På kvällen, efter middagen, åt jag sen glass igen. Tre efterrätter på en dag! Och kanske nåt kilo kött totalt.

På kvällen låg jag och ojade mig, både av ångest över matmängden, och det faktum att magen stod i fyra hörn. Men det G?R inte att låta bli att äta lika mycket nästa dag, när nya delikatesser väntar. Det är en oändlig tur att jag inte bor här, för jag skulle väga 200 kilo inom ett par år eftersom jag helt saknar matdisciplin i detta land.

Det är ju lättare att tillämpa portionskontroll hemma i Sverige, där maten oftast är ganska trist än här där i princip varje måltid är en smaklöksfest av helt andra proportioner.

Dag 25 i TX. Jag vet att det har regnat och åskat en hel del hemma i Sthlm. Men intet är som åskvädren här i Texas. Det smäller av en helt annan typ, djupare, hårdare och högre. Och när det regnar så är det med så stora droppar att bara ett tre meters språng mellan ytterdörren och bildörren gör dig dyblöt.

Nu har det regnat och åskat varje dag i över en vecka här, men väderrapporten lovar bättre väder denna vecka. “Bättre väder” betyder förstås sämre väder, eftersom det med solen kommer högre temperaturer. Jag har gillat regnet eftersom det varit runt 25-30 grader varmt och rätt behagligt, om än 100% luftfuktighet. Nu i solen blir det genast 35-40 igen och man får snabbt pusta mellan de luftkonditionerade rummen hemma, i bilen, i affären, på restaurangen. Om man av något skäl måste vistas utomhus mer än 30 sekunder är man genast genomblöt av svett och måste duscha efteråt.

På fredag bär det av hemåt igen. Ser fram emot svalare temperaturer, min egen säng, min egen dusch och flipperspelen i vardagsrummet.

Riksdagen har röstat igenom införandet av Datalagringsdirektivet i Sverige, och nu börjar det stora arbetet med att implementera lagring av trafikdata hos operatörerna. “Operatörerna” ja – vilka är egentligen det? Och vad ska lagras? Det är mycket som inte är tydligt i den här debatten och jag bestämde mig för att åtminstone försöka reda ut på egen hand hur det ligger till. Vilka måste egentligen lagra vad?

Jag började med att leta efter information hos PTS – Myndigheten Post- och telestyrelsen, som har bra information (i den mån information finns) om vad som gäller. De har en informationssida om datalagringsdirektivet och jag hittade där ett par formuleringar som var intressanta, bland annat under “Dessa är skyldiga att lagra uppgifter”:

Enligt lagen är de aktörer som bedriver anmälningspliktig verksamhet enligt Lagen om elektronisk kommunikation, LEK, skyldiga att lagra uppgifter i sex månader.

Det är alltså endast de som har verksamhet som enligt Lagen om elektronisk kommunikation, LEK, är anmälningspliktig som måste lagra uppgifter enligt den svenska implementationen. Jag började således att läsa LEK för att se om jag kunde hitta informationen om vilka som är anmälningspliktiga, men det visade sig vara minst lika luddigt där, för i Kap 2, §1 står det:

Allmänna kommunikationsnät av sådant slag som vanligen tillhandahålls mot ersättning eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster får endast tillhandahållas efter anmälan till den myndighet som regeringen bestämmer.

Det här är nästan rena grekiskan för mig. Jag är (bevisligen) inte jurist och jag får först vänja mig vid tanken på att det alltså finns en svensk lag som säger att den som tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster har en anmälningsplikt till myndigheten som måste fullgöras innan man tillåts leverera tjänster. Så den som vill starta en ISP måste alltså anmäla sig hos myndigheterna först. Varför? Jag har ingen aning, och det hela känns rätt märkligt. Kan det vara en kvarleva från sändningstillstånden som infördes när man startade med radio- och tevesändningar?

Hursomhelst, nyckelorden här verkar vara “mot ersättning” och “allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster”. Dessa har anmälningsplikt och borde därför, enligt PTS, vara de som också måste lagra och leverera trafikdata till polisen på begäran. Men exakt vilka är det då? Den som driver en egen e-postserver för sig och sin familj, måste han också lagra data? Jag måste alltså gräva vidare, och efter att ha ställt ett par frågor på Twitter får jag några länkar som svar.

Oscar Swartz tipsar om ett par rapporter från PTS som ska berätta mer. Jag börjar med att läsa “Lagring av uppgifter för brottsbekämpning enligt EU-direktiv 2006/24/EG – Internationell utblick m.m. ?? PTS-ER-2011:1” vilket för övrigt är en fantastisk titel som jag ska överväga till min nästa skiva. Det här är en rapport från 2011 som PTS gjort i väntan på implementationsbeslut från riksdagen. Den tittar främst på hur andra EU-länder gjort vid implementation av direktivet och drar några försiktiga slutsatser för svensk del kring hur det kan tänkas gå till här hemma. Här står uttryckligen att “Skyldigheten att lagra uppgifter gäller enbart elektroniska kommunikationstjänster” vilket åter syftar på de som enligt LEK har anmälningsplikt.

Sen blir det lite mer spännande, för sen kommer en lista på de som INTE behöver lagra trafikdata. Här finns en gränsdragning mellan det som då kallas “elektronisk kommunikationstjänst” och de tjänster som inte omfattas av LEK, som istället kallas “informationssamhällets tjänster”. Här står det till exempel gällande “Webbpost (webmail) och webbaserad messaging”:

Följaktligen omfattas tillhandahållare av webbpost och webbaserade meddelandetjänster av direktivet om de samtidigt är tillhandahållare av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster eller allmänna kommunikationsnät.

Det här tolkar jag som att de som erbjuder webbmejl eller andra webbaserade meddelandetjänster endast omfattas av direktivet om de också har tjänster som omfattas av anmälningsplikten i LEK. Det här skulle då medföra att de företag som säljer Internetkapacitet och därför har anmälningsplikt måste lagra trafikdata för de tjänster de erbjuder, medan andra företag som kanske bara har en webbmejltjänst slipper undan förutsatt att de inte också är Internetleverantörer.

Rörigt? Lite. Skulle detta betyda att exempelvis Telia måste lagra trafikdata för sin webbmejltjänst medan Loopia slipper? Telia är klart och tydligt en operatör som omfattas av LEK, medan Loopia enligt nuvarande tolkning inte är det. Nu börjar det bli intressant!

Av Torbjörn Eklöv får jag en länk till en förteckning hos PTS på de som är registrerade efter anmälan enligt plikten i LEK. Här återfinns mycket riktigt Telia i listan medan Loopia saknas. Här saknas faktiskt alla svenska webbhotell jag letar efter, förutom ett par som jag känner igen eftersom jag varit/är kund där: ipeer och Glesys. Efter en fråga till  Glesys får jag veta att Glesys faktiskt säljer Internetkapacitet och därför omfattas av anmälningsplikten. Men alla webbhotell då? De saknas i listan, och förvirringen är total! Binero svarar mig på Twitter att de absolut omfattas, fast de är inte anmälda till PTS enligt LEK, så det verkar konstigt i såna fall.

Jag läser vidare i PTS-rapporten och ser att

När tillhandahållaren av en webbplats gör det möjligt för en användare att t.ex. lämna en kommentar till tillhandahållaren eller beställa en vara klassas det normalt som informationssamhällets tjänster och omfattas inte av direktivet.

Så webbplatser kommentarsfunktioner omfattas inte av DLD. Men sen blir det snårigt igen, för nu börjar jag fundera på sånt som Facebook eller andra webbplatser (varav jag själv driver åtminstone en) som låter användare skicka privata meddelanden till varandra:

När en webbplats skickar en notifiering till en användare för att tala om att användaren har ett meddelande som väntar på webbplatsen kan det göras i form av t.ex. e-post eller ett SMS. Om meddelandet passerar en leverantör av allmänt tillgänglig kommunikationstjänst omfattas det normalt av direktivet.

Meddelandet som lämnats inom webbplatsen anses däremot vara en informationssamhällets tjänster. Meddelandet omfattas då inte av direktivet.

Nu blev det ju jobbigt igen. Själva notifieringsmeddelandet som går som SMS eller e-post omfattas av direktivet förutsatt att det går via en “leverantör av allmänt tillgänglig kommunikationstjänst”. Man får anta att det då inte gäller om webbplatsen i fråga driver sin egen SMTP-server till exempel? Jag blir osäker. Men sen står det också:

När en webbplats skickar ett meddelande (inklusive innehåll) till en e-postadress på traditionellt sätt har det betydelse om webbplatsleverantören använder det egna nätet och sin egen mailserver eller inte. Det är stor sannolikhet att meddelandet hanteras av allmänt tillgängliga kommunikationstjänster och det omfattas då av direktivet. Används tillhandahållarens privata nät och den egna mailservern omfattas det inte av direktivet eftersom det då räknas som informationssamhällets tjänster såvida det inte gäller en tillhandahållare av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster och som använder sig av dessa.

Att tolka detta kräver lite tankekraft. Hur ett e-postmeddelande skickas från en webbtjänst till en användare e-postadress har alltså betydelse för huruvida meddelandet omfattas av direktivet eller inte. Om tjänsten har sin egen mailserver verkar man klara sig utan att lagra, men om man använder mailserver hos en “operatör” måste det lagras. Lagras av webbtjänsten? Lagras av operatören? Oklart.

Nästa stycke är lättare att begripa:

Besök på webbsidor, användning av sökmotorer, chatt, E-handel och on-line spel omfattas inte av direktivet eftersom dessa anses vara informationssamhällets tjänster.

All vanlig surfning omfattas inte av direktivet. Det betyder att din webbhistorik inte behöver lagras hos din operatör, vilket det tidigare varit tal om. Det står också att FTP och “spam som aldrig levereras till mottagarens e-postkonto” ska undantas från lagring. Däremot ska IP-telefoni lagras, men i dokumentet nämns bara “Internettelefonitjänst som startar och terminerar som en PSTN- telefonitjänst”, det vill säga där ena, andra eller båda parterna i samtalet använder sig av en klassisk “fast telefon” med jack.

Just IP-telefoni är lite extra intressant, för i den andra PTS-rapporten jag läser, “Vilka tjänster och nät omfattas av LEK? – PTS-ER-2009:12” tittade man ju på hur andra EU- och EES-länder bedömer vad som är eller inte är en “elektronisk kommunikationstjänst” och därför bör omfattas av datalagringsdirektivet (sid 16). Där finns en lista på de länder som granskats, nämligen Finland, Danmark, Lettland, Norge, Nederländerna, Tyskland, Spanien och England. Här har alla länder gjort samma sak och bestämt att P2P-VoIP inte är att betrakta som en sådan tjänst, vilket alltså skulle betyda att till exempel Skype helt undandas från trafikdatalagring!

Det är ju rätt häpnadsväckande egentligen. Tanken med direktivet är att polisen ska kunna få tillgång till trafikdata för att lösa terrorbrott, men så länge skurkarna använder Skype klarar de sig alltså. De kan också uppenbarligen använda Twitter eller Facebook för att prata med varandra utan att kommunikationen ska lagras alls! I princip verkar det endast handla om kommunikation som sker över kanaler som när direktivet införs nästan är helt omoderna. “Vanlig” telefoni, “vanlig” mobiltelefoni, SMS och e-post som skickas via registrerade Internetoperatörers e-postservrar. Om jag fattat detta rätt skulle skurkarna alltså i lugn och ro kunna använda iMessage i sina mobiltelefoner för att texta, Skype för att prata med varandra och e-post via en “icke-operatör” (t.ex. ett webbhotell) eller någon av alla hundratals andra e-posttjänster som finns, exempelvis GMail eller Hotmail.

Frågan man måste ställa sig blir till slut om det egentligen är någon brottslighet som kommer att infångas via trafikdatalagring om det är så här snävt det hela ska tolkas. ? andra sidan, om man ska vidga tolkningen blir det nästan löjligt mycket som måste lagras – alla anslutningar till alla webbtjänster i hela världen (för de skulle ju kunna vara e-mail/meddelandetjänster), ja egentligen alla IP-paket överhuvudtaget, eftersom det är mycket svårt utan att göra en ordentlig analys av paketens innehåll att veta om det är “mänsklig” kommunikation som gömmer sig där eller inte.

Till sist det här med VPN. Om man är det minsta orolig för att bli “datalagrad” – kan man då använda sig av en VPN-tjänst för att kryptera trafiken från sin egen dator till Internet och på köpet bli anonymiserad, eller kommer även VPN-tjänster att omfattas av direktivet och därmed tvingas lagra information om sina kunder och deras trafik? Daniel Westman svarar på Twitter att han tycker att det är oklart. Så den nöten återstår att knäcka, även om jag efter att ha läst igenom PTS rapporter tycker det ser tveksamt ut.

Som jag sa inledningsvis: Jag är inte jurist. Jag har säkert fel i massor av ovanstående slutsatser och en hel del är ju rena gissningar från min del (och andras). Om du som läser detta har möjlighet att sprida mer ljus över frågan, skriv gärna en kommentar!

/M;

I helgen ska det som kallas flipper-VM, nämligen tävlingen IFPA, spelas i Sverige. Men det var väldigt nära att det inte blev av då Lotteriinspektionen plötsligt harklade sig och begärde in tillståndsansökan enligt automatspelslagen.

Automatspelslagen? Varför skulle den påverka möjligheten att genomföra en helt vanlig flippertävling? Jo, i Sverige är det så märkligt att flipperspel anses vara så skadliga för ungdomen att det finns en särskild lag som reglerar dem och andra “automatspel”. Den här lagen kräver att den som har flipperspel utställda på en för allmänheten tillgänglig plats har ett särskilt tillstånd för detta. Ett tillstånd som det kostar massor av pengar att söka och som ställer väldigt särskilda krav på lokal, ordning och reda och en hel del annat som du säkert inte trodde var möjligt att utkräva för att kunna spela flipper på till exempel ett café.

Jag tänkte skriva ett långt blogginlägg om hur galet och vansinnigt det är att vi har den här lagen och om hur nära det var att vi fick ett totalförbud för flipperspel i Sverige när lagen skrevs. Men då fick jag se att en av Sveriges bästa flipperspelare, han vi bara kallar “Den Gamle”, redan hade skrivit en lång och underhållande text om det absurda i situationen. Med hans tillstånd återpublicerar jag den här.

-Hej, mitt namn är Mats och jag är flipperspelare.
Så kanske jag borde presentera mig om man får tro de utredningar som ligger till grund för den lag rörande automatspel som vi har idag.

Helt visst är jag en flipperspelare. Flipper är min stora hobby och jag reser land och rike runt för att spela tävlingar, och jag gör det ganska bra. I skrivande stund ligger jag topp-5 i världen på en ständigt växande rankinglista som just nu omfattar drygt 6000 spelare från 22 länder. (www.pinballrankings.com)
Jag tar flipper på samma allvar som en idrottsutövare tar sin sport, eller åtminstone lika seriöst som personer som hänger sig åt marginalintressen tenderar att göra.

Lagen som reglerar automatspel (det vill säga flipper- och arkadspel) i Sverige heter
Lag (1982:636) om anordnande av visst automatspel och den tar sig själv på minst lika stort allvar.
Den syftar till att försvåra för operatörer och begränsa deras möjligheter att ställa ut flipper.
Detta görs genom olika avgifter, tillståndskrav samt kontroll över vem som får ställa ut spel, var spelen får ställas ut, vem som får spela på spelen och när det får spelas på spelen.
Det kan vara värt att påminna om att vi alltså pratar om flipperspel, inte om avfyrningskoder för kärnvapen.

Förutom att lagen i sig stiftades i en tid då vi hade två TV-kanaler, Olivia Newton John låg på listorna med “Physical”, Brezjnev var president i Sovjetunionen och Berlinmuren stod stadigare än någonsin, så baserar den sig på rapporter och undersökningar som gjordes ytterligare ett antal år tidigare, dvs på 70-talet.
Detta går inte helt omärkbart förbi, för att uttrycka det försiktigt.

Den genomsnittlige flipperspelaren idag är en förvärvsarbetande man på mellan 30 och 45 år.
Frågar du en tonåring vad flipper är så tittar han oförstående på dig, eller säger möjligen: “Menar du pinball? Som man spelar på datorn? Vad då, finns det på riktigt?”

I propositionen till ovan nämnda lag (Proposition 1981/82:203) förutsätts dock att flipperspelare är ungdomar. Det påpekas omgående att lagen har tillkommit av sociala skäl, att man vill försöka förhindra “dåliga ungdomsmiljöer”.
Texten genomsyras av tanken att i princip all fritidssysselsättning som inte är av förenings- eller folkrörelsekaraktär är meningslös och av ondo.

I promemorian Kommunal kontroll över spelhallar-en olämplig undomsmiljö, som ingår som bilaga i propositionen, börjar man med att lite generellt beskriva ungdomarnas situation.

“Ändrade livsmönster, samhällets omdaning och nya moraluppfattningar gör att många ungdomar upplever konflikter, vilsenhet och ett ‘tomrum’ – en känsla av att leva i ‘ingenmansland’. Detta tomrum riskerar att fyllas ut av olika kommersiella verksamheter inom hela fritidssektorn.”

De onda, kommersiella fritidsverksamheterna ligger i försåt för de vilsna och rotlösa ungdomarna, redo att slå klorna i dem och deras plånböcker.

Vidare heter det helt opartiskt att: “Den sociala otryggheten med sysslolöshet, en känsla av onyttighet och en bristande framtidstro kan utnyttjas av den kommersiella nöjesindustrin”

Sedan följer en beskrivning av potentiellt “dåliga ungdomsmiljöer” i allmänhet.
Där uppräknas (håll i hatten nu!): “Tunnelbanestationer, köpcentra, parker, torg, stationer, bostadsområden, ungdomsgårdar, spelhallar, restauranger, pubar och diskotek”.
Det finns med andra ord inte många säkra zoner för en av vilsenhet och tomhet uppfylld ungdom att vistas i. Man anar att endast föreningslokaler (och möjligen hårt trafikerade motorvägar) anses trygga nog.

Därefter är det dags att skjuta in sig på spelhallarna i synnerhet, och där kan man skönja en kluven inställning. Man refererar till en undersökning med det upplyftande namnet Stockholms kommun. Delutredning om olämpliga, passiviserande och destruktiva ungdomsmiljöer (1981).

Det påpekas att enligt undersökningen är det inte själva verksamheten som bedrivs som är det farliga. Faktum är att endast i 3% av fallen så anges den egentliga verksamheten som olämplig. Det är platser där ungdomar samlas som skapar problem.

Det fanns dock de som ansåg att själva verksamheten, flipperspelandet, var det olämpliga.
“Vad särskilt gäller spelhallarna kan sägas att den egentliga verksamheten i sig bär fröet till en dålig ungdomsmiljö”

Sammantaget så menar man att spelande på automatspel inte är en meningsfull sysselsättning (till skillnad från föreningsliv) och att det råder dålig kontakt mellan ungdomar och vuxna i hallarna. Det sista kan låta besynnerligt, men det har nämligen på annan plats i utredningen konstaterats att kontakt med vuxna är det som ungdomar värdesätter allra högst – mycket högre än exempelvis materiella ting eller pengar. Min gissning är att detta har konstaterats av önsketänkande vuxna själva. Kanske vuxna som hoppade direkt från blöja till kostym, utan att passera det besvärande tonårsstadiet.

Sedan följer en kanonad av alla “självklara” faror.
Att det kostar en hel del att spela automatspel och att många skuldsätter sig eller begår brott för att finansiera sitt spelande.

Fakta: Idag kostar ett parti flipper mindre än en 88:an. Tio kronor i Stockholmstrakten och fem kronor i många andra delar av landet. För detta får man spela allt ifrån fem minuter till många timmar beroende på ens skicklighet.

I utredningen dras narkotikahandlare och andra lömska element förstås till spelhallarna som flugor till en sockerbit. Det viskas om homosexuell prostitution. Är det där vi vill att våra barn ska tillbringa sin uppväxt? Icke!

Fakta: Här kanske det kan vara värt att påpeka att under de 30 år jag har spelat flipper i stadens alla tillgängliga lokaler har jag aldrig stött på narkotikaförsäljning och givetvis aldrig prostitution. Att någon skulle prostituera sig för att få ihop pengar till något som kostar mindre än en kopp kaffe känns som att det faller på sin egen orimlighet.

Det lades till och med fram förslag om totalförbud för flipper. Några remissinstanser som var för totalförbud var Hem och Skola, Länsstyrelsen i Jönköpings län samt Polisstyrelsen i Gävle.
Nu var inte alla lika uppeldade som Hem och Skola, så man nöjde sig med att stifta den lag vi har idag.

Det här påminner lite om den samtida häxjakten på den livsfarliga videobandspelaren, eller för all del moralpaniken rörande tv- och dataspel idag. Beslutsfattarna, som förmodligen fortfarande får en obehagsklump i halsen om de stöter på serier eller jazz, hyste en fullkomligt ogrundad rädsla för en trälåda med knappar på sidorna.

Slutord

Det jag stör mig på mest av allt är nog tre saker:

1) Att de här gamla, och politiskt inte helt ofärgade utredningarna, alltså de om hur ungdomar tyckte, tänkte och hade det för 30 år sedan, fortfarande tycks ligga till grund för beslutsfattande vad gäller tillstånd.

2) Att myndigheter fortfarande tror att flipperspel är en ungdomsföreteelse. Ingen skulle bli gladare än jag om ungdomar faktiskt fick chansen att upptäcka och spela lite flipper, men så är alltså inte fallet. De som spelar är de som växte upp med flipper och har ett nostalgiskt förhållande till detta snart 100-åriga kulturfenomen.

3) Att det fortfarande talas om “olämpliga ungdomsmiljöer” i samband med flipper.
Eftersom lagen på ett effektivt sätt har bidragit till att utrota arkadhallar står numera
uppskattningsvis 80% av flipperspelen utställda på biljardhallar, restauranger och pubar som alla redan har en 18-årsgräns. Det är alltså inte ens fråga om dåliga ungdomsmiljöer längre, utan möjligen om dåliga vuxenmiljöer.

Man kan tycka att en myndig person inte behöver fullt så mycket statligt skydd mot att förledas till att lägga en tiokrona på ett parti flipper.

Mats Runsten – hängiven medelålders utövare av ett utrotningshotat bollspel

I veckan som gick var det dags för Internetdagarna igen. Förra året hade jag det tveksamma nöjet att vara den som ansvarade för videosändningarna över webben och det gick åt helvete med det. Därför var det med yttersta glädje och tacksamhet jag överlät åt den alltid eminente och trevlige Björn Falkevik / SocialVideo att göra det i år. Och självklart gick det mycket bättre.

Men det fanns ju annat att göra på Internetdagarna. Förutom att hålla koll på webbarna, moderera ett seminarium om webbutveckling och vara allmänt trevlig och hjälpsam mot talare, besökare och medarbetare försökte jag ha lite koll på twitterflödet. Och ibland hettade det till lite, när några undrade varför vi inte visar twitterflödet på stora skärmar inne i konferenssalarna.

Flashback till 2009 när vi hade exakt samma diskussion, och jag försökte svara på exakt samma vis. Att vi faktiskt tänkt över saken men bestämt oss för att det får räcka med att visa flödet i hallen utanför konferensrummen, och att skälen är flera. Jag ska försöka sammanfatta dem här.

Skitsnacket bakom ryggen

Den som talar inför publik är troligen rätt nervös inför sitt framträdande. Jag vet att jag blir det, nästan oavsett storlek eller typ av publik. Och det står självklart fritt för var och en att kommentera framträdandet i valfri kanal. Twitter är en, och jag deltar gärna i den konversationen. Men för mig är Twitter under konferenser främst en “back channel”, dvs en inofficiell kanal där de invigda för en diskussion vid sidan om den officiella. Det är ju öppet för vem som helst att delta, särskilt när en konferens (som Internetdagarna) har en officiell hashtagg.

Men det betyder inte att man automatiskt ska “tvinga in” alla konferensdeltagare i diskussionen. En majoritet av konferensdeltagarna på Internetdagarna är inte Twittrare, eller väljer åtminstone att inte delta i diskussionerna på Twitter under konferensen. Och flera av dem tycker till och med att det är störande att ha flödet uppe på skärm samtidigt som en talare pratar, vilket vi fick höra förra året efter konferensen då en del av talarna på eget initiativ la upp flödet på projektorn under sina seminarier.

Det blir ofta en väldigt hård och kritisk ton på Twitter under en talares framförande. Nästan oavsett en talares kvalitet kommer delar av presentationen att sågas – om det inte är innehållet i talet så är det talarens röst, kläder, ålder eller utseende som behandlas. Och det är naturligt, eftersom Twitter har tonen av ett fikarum, skitsnacket som man håller över en kopp kaffe i korridoren. Men att ha det samtalet offentligt, och dessutom i ett format där alla i salen kan se vad som sägs om en talare samtidigt som denne inte har en chans att hänga med i samtalet, känns bara orättvist och rent av lite elakt.

Nu finns det ju de som menar att ett publikt och publicerat twitterflöde har motsatt effekt. Och det kan säkert stämma. Men jag har ännu inte sett några bevis på det.

Så – nu väntar jag på att få se lite goda exempel på konferenser där man visar twitterflödet bakom talarens rygg och där det inte sägs något negativt om talaren under tiden. Har du något sånt att visa mig?

/M;

Plex Nine släpptes äntligen igår. Under lång tid har jag väntat på att en större uppdatering till Plex skulle komma, och nu är nian här med sitt förbättrade mediascanningsläge för filmer och teveserier.

Men jag blev liksom många andra mycket förvånad och faktiskt lite bestört över att Plex verkar ha tagit bort läget “My Videos” där man enkelt kunde bläddra bland alla sina videofiler i den mappstruktur man redan har på sin mediasamling. Visserligen är lägena för filmer och teveserier underbara, men man har ju mängder av material som inte passar in i någon av de två kategorierna.

Efter nån timmes forumläsande hittade jag lösningen – möjligheten att manuellt bläddra bland alla dina filer är inte borta, bara gömd. :)

I korthet – under Plex “Avancerade inställningar” finns valet “Show add source items”.

Med detta val ikryssat kan du nu i menyn “Video Plug-ins” lägga till källor precis som tidigare och bläddra bland dem i den befintliga mappstrukturen!

Tack vare att det går har jag nu gått över till Plex Nine, och än så länge känns programmet rappare, smidigare och snabbare än “gamla” Plex.

/M;

Min vän Anders och jag hade en gång i tiden ett synthband ihop med våra kompisar Olle och Jonas. Det här var i slutet av 80-talet och vi var fyra killar som gjorde musik på väldigt enkel utrustning (vi hade en Roland D-20 och en Yamaha V50) och en kassettportastudio. 1989 gjorde vi en kassettdemo som hette “In Fact” och den blev månadens demo i “Bandspaghetti” i tidningen MusikerMagasinet samma år.

Nu har Anders och jag ett helt annat band ihop, men för något år sen bestämde vi oss för att rädda våra gamla kassettportainspelningar innan kassetterna blivit helt avmagnetiserade eller försvunna. Ett stort digitaliseringsprojekt inleddes och vi samplade de gamla banden i ett ADAT-system och gjorde senare ett relativt seriöst försök att med hjälp av EQ och några filter försöka fräscha upp ljudet så gott det gick. Det brusade en hel del, men vi tänkte att det hörde till och att det inte gjorde så mycket.

Komplett Art Fact finns sedan dess att lyssna på och att ladda ner från last.fm. Det är, föga förvånande, inte särskilt många som är intresserade av att lyssna på våra 20 år gamla gamla kassettdemos på last.fm, men för någon månad sen fick jag ett mail från en kille som råkat lyssna på Art Fact och fastnat för en av våra låtar, “Rain In The South” och därför frågade om det var okej att rekommendera låten till en av hans vänner  som gör samlingsskivor på vinyl med gammal musik. Visst, sa jag, och tänkte inte så mycket mer på det.

För ett par veckor sen fick jag så ett mail till – nu från dennes vän som faktiskt också gillade låten och ville ha med den på nästa skiva! Det var bara ett problem – den version av Rain In The South som ligger uppe på last.fm är ju rätt brusig och har allmänt dåligt ljud, eftersom den faktiskt kommer från en kassett som legat i en låda i över 20 år. Kunde vi möjligen skicka en fullkvalitets WAV till skivproduktionen?

Okej, handsken var kastad och jag frågade Anders om han möjligen hade kvar den flerkanaliga dumpen av låten och om det fanns möjlighet att göra en något bättre version med med brusreduktion. Igår kväll träffades vi för att sitta i vår musiklokal och göra ett nytt försök att “rädda” Rain In The South och anledningen till att jag skriver den här bloggposten idag är att resultatet åtminstone för mig framstår som ren magi.

Med hjälp av Logic och en brusreduceringsplugg kunde vi skapa en helt ny master från våra extremt brusiga och burkiga originalsamplingar av kassettspåren. Det krävdes lite pill, men förvånansvärt lite, och i mina öron är resultatet så bra att det nästan låter nyinspelat. Ja, bortsett från den taffliga produktionen och den tonåriga sångrösten då.

Jag ger er nu chansen att höra låten, i en klassisk “före och efter”-situation. Den första spelaren innehåller den första remastern av Rain In The South som vi gjorde för ett par år sen. Den andra spelaren innehåller gårdagens remaster. Lyssna och förbluffas över vad som går att göra med digital ljudteknik idag. Och det på hobbynivå, med utrustning som inte ens kostar särskilt mycket! Jag törs inte drömma om hur mycket som går att göra om man är proffs på detta, eller om fem-tio år…

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.


Rain In The South – original

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.


Rain In The South – 2010 remaster

/M;

DN.se har börjat välja bort läsarkommentarer på vissa artiklar för att minska problemet med “ett tilltagande problem med rasistiska kommentarer”. Sydsvenskan.se har på sin nya sajt installerat Disqus och kräver någon form av inloggning för direktpublicering. Vill du kommentera anonymt får du vänta på att bli förhandsgranskad av en moderator innan din text visas på sajten.

Bra! Det här är helt i linje med vad jag tidigare föreslagit här på bloggen och på internetdagarna.se. Stora varumärken som står för publicistiska värden har inte råd att låta sina webbtjänster tas över av anonymt näthat. Och självklart minskar hatet, struntpratet och trollandet när man tvingas skriva under sina texter med namn eller åtminstone en registrerad signatur.

Men det finns en sak kvar att prata om. DN gör ett misstag när de fortsätter med helt öppna kommentarer men väljer att stänga av kommentarer helt och hållet på bara vissa artiklar, och då främst på artiklar relaterade till invandringsfrågor. Det stämmer helt säkert som man säger att det är just de artiklarna som lockar fram de värsta trollen på nätet, men det var också precis samma attityd som gjorde Ny Demokrati till ett riksdagsparti och jag är rädd att det spelar Sverigedemokraterna rakt i händerna.

Fri debatt eller inte fri debatt – det är bara att välja

Att inte tillåta kommentarer på artiklar som berör invandring kan väldigt enkelt tolkas som ett försök att tysta en stark opinion, som att “etablissemanget” inte vågar lyssna på argumenten, att rasisterna inte får höras, helt enkelt. Det här är både farligt och antidemokratiskt! Antingen har vi fri debatt eller så har vi det inte – det finns inget mellanting.

Rimligen tillåter man alla inlägg som följer svensk lag och/eller egna regler för debatt som man sätter upp. Om det är för svårt att hålla ordning på kommentarsfloden när man har debatten öppen för alla, utan inloggning eller krav, så sätter man helt enkelt upp nya krav. Det går utmärkt att använda en hel bukett av inloggningslösningar samtidigt, och troligen blir man av med i runda slängar 99% av kommentarshatet när man kräver namn och inloggning, så vad väntar DN på?

Jag vill ge en extra stor nätkram till Sydsvenskan som tagit det modiga beslutet att rensa upp i kommentarsträsket! Det har naturligtvis straffat sig. Jag är ingen daglig besökare på sydsvenskan.se så jag vet inte hur många kommentarer artiklarna där hade innan “stoppet”, men idag är det ju väldigt få kommentarer på artiklarna där jämfört med alla andra stora svenska dagstidningars sajter. Det gör säkert ont, och kanske ser man också minskade klick när det blir mindre trollande i kommentarerna,  men jag är helt säker på att det var rätt beslut. Det var publicistiskt korrekt,nätmässigt modigt och ett ansvarstagande som kommer att bli vägvisande framöver. Många kommer att följa efter och vi kommer att få en bättre, hederligare och ärligare debatt på nätet som lön för mödan.

/M;

Marcin de Kaminski skriver tydigt och initierat om den senaste “incidenten” där Isobel Hadley-Kamptz råkade ut för att få sin “privata” Facebook-konversation citerad i offentligheten. Var går gränsen för det privata och det offentliga samtalet, när allt fler av våra privata samtal flyttar ut på nätet?

Isobel är kanske den senaste i offentligheten som råkat ut för att en privat konversation läckt ut till det publika, men problematiken är inte ny. I många år har det, liksom idag, funnits “offentliga hemligheter” som ofta sprids från journalister med insyn i offentliga personers liv. Det kan handla om vem som ligger med vem, vem som är alkis, vem som har köpt en svart lägenhet, och så vidare. Det här är ju helt vanligt skvaller, och något som ofta sprids genom privata samtal mellan invigda. När fler och fler middagskonversationer sker på Facebook eller Twitter blir det också allt mer otydligt vad som är privat.

Jag såg inte Facebook-tråden som blev citerad, men noterar att Isobel har 352 “vänner” på Facebook. Det är min gissning att konversationen i fråga kunde läsas av minst lika många personer på Facebook. Och även om också jag betraktar det som skrivs på Facebook som åtminstone semiprivat är det läge att fråga sig hur privat något är när det kan läsas fritt av hundratals personer.

Det som skrivs på Twitter är per automatik mer eller mindre offentligt. Det landar direkt hos alla de människor som följer dig, och blir dessutom indexerat, sökbart och läsbart på otaliga webbsidor nästan omedelbart. Detsamma gäller självklart det som skrivs på en blogg – ett bloggsamtal är väl dessutom nästan menat att nå så många som möjligt. Så är konversationer på Facebook automatiskt förbjudna att citera, just för att de inte är 100% publika? Jag kanske sticker ut lite här, men jag tycker inte det. För mig passeras gränsen för vad som är privat redan när något lämnar den sfär av mottagare jag själv kan räkna upp. Otaliga gånger har jag hejdat mig från att posta något på Facebook eller Twitter just för att jag inte vet vilka som läser. Otaliga gånger har jag säkert också passerat gränsen och postat saker jag kanske inte borde. Den stora skillnaden för mig är att jag inte är en offentlig person och därför inte på riktigt behöver oroa mig för vem som läser det jag skriver.

Ja, det är orättvist. Vi som inte har gammelmedianärvaro behöver inte på samma sätt bekymra oss för hur vi framstår när vi skämtar, driver med varandra eller oss själva, postar tankar eller skriver om känslor. Den som är politiker, debattör eller bara känd i största allmänhet måste det. Men min poäng här är att intet är nytt under solen. I alla tider har den som har ett rykte att vara rädd om varit tvungen att välja sina ord, att välja var man ska synas och att inte befinna sig i fel sammanhang eller grupper.

I en liknande situation befinner sig Mats Mügge som inte fick förnyat uppdrag som dagisfröken efter att ha postat ett foto på sig själv på sin Facebooksida med synliga tatueringar och en mössa märkt “Pornstar”. Det är rätt självklart för mig att det är ett enormt övertramp av dagiset i fråga att sparka Mats på grund av ett foto på Facebook, men det intressanta här är just hur informationen sprids. Hade inte Mats kunnat få sparken om han synts på krogen iförd samma kläder och tatueringar där en förälder kunnat se honom och tycka att han inte var lämplig som dagisfröken? Jag tror det. ?ven här är det egentligen inget som är nytt i själva situationen, utöver sättet informationen sprids på.

Min slutsats? Allting är publikt, ingenting är privat. E-posten du skickar kan läsas av ett antal personer på vägen från din dator till sin destination, och det alldeles oavsett FRA:s eventuella inblandning. Det du säger på Facebook kan, och kommer att användas mot dig. Vill du att något verkligen ska vara privat måste du antingen vara duktig på att kryptera din information eller ta samtalet AFK. Får vi på grund av detta ett tråkigare samtalsklimat online? Säkerligen. Men att förlita sig på att journalister, bloggare och Facebook-”vänner” ska kunna avgöra vad du menat vara privat och sen hålla det privat är ohållbart i längden.

/M;

?ret är 2010 och jag har precis officellt påbörjat min anställning som webbansvarig på .SE. Det kommer inte direkt att bli tid över att fundera så mycket innan det börjar hagla projekt som ska genomföras.

Ett av de större projekten kommer att bli konstruktionen av en helt ny webbplats för iis.se som ska bli klar innan sommaren. iis.se är en webbplats som till största delen är en funktionswebbplats. En klar majoritet av våra besökare på sajten kommer dit för att göra slagningar efter lediga .se-domäner eller för att se vem som är innehavare av en viss .se-domän. Därför är det självklart att vi ska göra det så enkelt som möjligt att använda de funktionerna på den nya sajten, även om vi kommer att fortsätta vara tvungna att använda oss av en CAPTCHA ?? mer om det vid ett annat tillfälle.

En annan utmaning blir att förtydliga och förenkla informationen när det gäller domäninnehavarnas tillgång till kundtjänst. Efter övergången till registry-registrar-modell har .SE inte längre någon kundtjänst för alla de domäninnehavare som har sin domän hos en annan registrar än .SE Direkt. Det här är inte direkt solklart och i många fall även direkt förvirrande, så vi måste försöka hitta en mer pedagogisk lösning på hur vi förklarar vem man som innehavare ska vända sig till med kundtjänstfrågor. Ett första embryo till det ser vi på dagens iis.se där tjänsten “Vilken registrar tillhör jag” har tillkommit. Funktionsmässigt är vi nog framme där, men innehålls- och framförallt instruktionsmässigt har vi mycket kvar att göra.

Vi har även ett stort arbete framför oss när det gäller att tillgängliggöra alla våra guider på webben. Det känns sorgligt att alla dessa riktigt bra publikationer endast finns tillgängliga som nedladdningsbara PDF:er och här kommer vi att lägga en del krut på att göra en riktigt bra sajt av guideinnehållet.

Självklart kommer även nästa version av iis.se kommer att bygga på WordPress. Mer om mina tankar kring WordPress och vart webben är på väg kommer senare. Men en sak kan jag säga redan nu: Hade jag inte tagit anställning på .SE hade jag garanterat satsat på att bygga upp en renodlad WordPressbyrå.

/M;

På de flesta stora papperstidningars webbplatser kan man kommentera artiklarna, något som länge var möjligt endast på bloggar, online-fanzine, webbtidningar och andra “onlinemedia” men som under 2000-talets senare hälft slog igenom med full kraft även på gammelmedias sajter. Först tyckte jag att tidningarna var sega med att införa kommentarsmöjligheter, men när det nu går att läsa folks kommentarer på snart sagt alla sajter där nyheter och aktuella händelser presenteras har jag ändrat mig. Jag vill inte vara med längre.

dn.se går det att kommentera nästan alla artiklar anonymt. Det enda du behöver fylla i är “Namn”, men självklart inte ditt riktiga namn. Möjligheten att vara anonym på nätet har jag alltid värnat om och tycker fortfarande att den är viktig ?? men när jag ser vad som händer med kommentarstrådar på dn.se eller aftonbladet.se blir jag mer och mer övertygad om att det är dags för tidningarna att antingen stänga av kommentarsmöjligheten helt och hållet eller också införa en inloggning kopplad till ett viktigare konto. DN är på god väg när man låter folk logga in med sitt Facebook-konto för att identifiera sig. Om de gjorde det till ett krav kanske nivån skulle höjas på diskussionen.

För sanningen är ju tyvärr att när folk samlas på nätet, särskilt runt en artikel eller text med brännhett stoff, blir folksamlingen snabbt en pöbel. Smårasistiska tillmälen blandas med “statistik” tagen ur luften, alla kallas för idioter kors och tvärs och väldigt, väldigt lite av värde går att läsa i en kommentarstråd på dessa sajter. Tyvärr. För egentligen är det just möjligheten till det offentliga samtalet som är intressant med bloggar, mikrobloggar och alla typer av onlinepublicering.

Kanske är det så att vi måste ge avkall på möjligheten till anonymitet på de ställen där den här typen av avarter uppstår. På internetdagarna.se har vi alltid haft öppet för anonyma kommentarer, som standard är på en WordPress-sajt, och jag tror att det bara är en enda gång som vi inte godkänt en kommentar. Uppenbarligen beror nivån väldigt mycket på vilken sajt som kommenteras, men frågan jag ställer mig varje gång jag mot bättre vetande lockas in i en kommentarstråd på en större svensk sajt är om man verkligen vill ha den typen av innehåll på sin sajt, under sin logotyp. Innehållet på Aftonbladet är ju kanske inte det bästa till att börja med, men när innehållet sänks ytterligare av den otroligt låga kommentarsnivån är det läge att tänka om, tycker jag.

Slashdot har löst det här på ett rätt elegant sätt, tycker jag. Genom ett betygssystem i skalan 0-5 för kommentarer, där anonyma kommentarer automatiskt får en lägre poäng från början än inloggade medlemmars kommentarer, och möjligheten för alla medlemmar att betygsätta andra kommentarer har man byggt en hierarki som funkar rätt bra. Som besökare kan du själv välja vilken lägsta nivå du vill läsa kommentarer från, och kan därmed sätta ribban högt eller lågt. Väljer du att läsa alla kommentarer som postats får du mycket trams, men missar inget. Väljer du istället att bara läsa kommentarer som fått betyg upp till tre eller högre är det generellt mycket bättre nivå på innehållet.

Om jag vore ett stort mediebolag med en stor sajt med mycket innehåll skulle jag genast utvärdera anonyma kommentarer och fundera på ett rankingsystem liknande Slashdots. Inte bara för att man upplåter plats till pöbeln, utan främst för att man bör värna om sitt varumärke. Det fria ordet är viktigt, självklart. Men vi har nått en gräns där det inte längre är rimligt att man får vara anonym alltid, hela tiden.

(Det här är ingen ny fråga, fler har skrivit om problematiken.)

/M;

Creeper